Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sjaskigt slut, förfärlig fortsättning

Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.

Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…

Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.

Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.

Antalet konflikter är statt i ökning sedan 2010.

Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.

Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.

Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.

Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.

Krigscykler. Vi befinner oss i en uppladdningsfas, men det är upp till oss själva att avstyra en urladdning.

I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.

Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.

Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.

Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.

Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.

Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.

Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.

Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.

Av historiens vindlingar lär vi för framtiden, särskilt hur vi ska hantera konfliktytor.
Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Gisslandiplomati

En allt mer populär strategi bland skurkstater som USA och dess satelliter är att tillfångata en medborgare från det land man vill utpressa. Därefter finner man upp några anklagelser (ofta sanktionsbrott, spioneri med mera) och väntar på att motparten ska reagera, på det att man kan utverka fördelar åt sig själv.

Ett flagrant exempel ges av Meng Wanzhou, Huaweis finanschef, som fann sig i den absurda situationen att utgöra fånge på kanadensisk mark i närmare tre år, anklagad för att ha brutit mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran. Fallet saknar motstycke, och dess egentliga motiv var att utöva ytterligare tryck mot Kina i en bitter maktkamp, enkannerligen att klämma åt Huawei, en konkurrent som vid tiden dominerade utbyggnaden av telekomnät.

Kinas reaktion blev emellertid att svara med reciproka åtgärder, varvid kanadickerna Spavor och Kovrig arresterades, prövades i rätten och sedermera (i fallet Spavor) dömdes för spioneri. Här kunde man tycka – och tyckte västanalytiker – att Kinas agerande mer liknar gisslandiplomati, men man hade till skillnad från USA substans i anklagelserna.

Detta framgår implicit av Ottawa-regimens nyligen timade beslut att ge de båda spionerna kompensation i mångmiljonklassen, samtidigt som man förstås officiellt vidhåller att de tvenne är oskyldiga. Men staten ger aldrig ut pengar utan orsak, inte heller i Kanada – man vill nog inte att spionerna ska spilla allt för mycket information i en stämningsprocess.

Om än unikt i sitt slag utgör Meng Wanzhou-affären bara toppen på ett isberg i smutsig amerikansk ekonomisk krigföring. 2013 arresterade man på liknande vis fransmannen Frédéric Pierucci, som fick skaka galler i drygt tre och ett halvt års tid. Pierucci, finanschef på franska Alstom, fick plikta för att företaget ansågs ha brutit mot en amerikansk korruptionslag med «universell räckvidd».

Fallet Perucci grundades på franska affärer med Indonesien, medan fallet Meng baserades på transaktioner mellan Kina (Hongkong) och Iran, det vill säga mellan enskilda suveräna stater utan koppling till USA. Den amerikanska skurkstaten erkänner inte «universell jurisdiktion» när man själv står inför skranket, men tycks ändå vilja tillämpa sådan för egna syften – det är vad som egentligen menas med den «regelbaserade världsordningen».

USA:s motiv i Perucci-affären var att göra anspråk på Alstom via General Electric, vilket man sedermera lyckades med, varvid den franska kärnkraftsindustrin kom under amerikansk kontroll, för USA:s vidkommande en fullständig seger. Man kan förstå att andra länder, som Kina, inte vill falla i samma fälla, utan då hellre vidtar lämpliga åtgärder.

Fallet Julian Assange återfinns faktiskt också i denna klass, men av politiska snarare än ekonomiska skäl. Sveriges roll i denna härva utgörs av att på Washingtons order ha upprätthållit en anklagelseakt om «våldtäkt», enkannerligen efter att misstankarna först hade avskrivits, varvid han kom att bli föremål för europeisk arresteringsorder och sedermera haffades i Storbritannien, amerikansk vasallstat i spionnätverket Five eyes. Förmodligen tvangs Sverige delta i sådan gisslandiplomati under hot om amerikanska repressalier, på samma sätt som vid egyptenavvisningarna 2001.

London har inte sparat några som helst medel för att gripa journalisten, som i princip har varit neutraliserad sedan 2010. Visserligen var han inte längre anklagad för det oerhört allvarliga «brottet» att ha idkat könsumgänge utan skydd, eftersom den svenska regimen sedermera lade ner anklagelserna, men han hade ändå avvikit från rättsprocessen under borgen. Han tog därvid skydd på Ecuadors ambassad 2012, där han även gavs politisk asyl. Numera tynar han bort i brittiskt fängelse, i en oändlig utlämningsprocess – så mycket för «mänskliga rättigheter».

Det där med att avvika från borgen eller villkorlig frigivning anses alltså vara särdeles allvarligt i fallet Assange, trots att det finns betydligt högre värden som står på spel i bakgrunden, exempelvis pressfrihet. Däremot trivialiserar man förstås sådant i andra sammanhang, synnerligen då det gäller Kina, vars juridiska system överhuvudtaget inte anses ha giltighet i förhållande till västliga intressen.

Typexempel utgörs av fallet med den «store poeten» Gui Minhai, där man helt sonika underkänner Beijings bevekelsegrunder. Man menar att Gui i egenskap av svensk medborgare står över de futtiga anklagelserna kring ett «trafikbrott» (i själva verket dråp under rattfylleri) och att ha avvikit från villkorlig frigivning, medan man alltså drev en ultrahård linje kring Assange för att inte ha använt gummi… helt enkelt en kolonial attityd som hänger kvar.

Ett i dagarna aktuellt fall kring svensk tillämpning av «universell jurisdiktion» rör iraniern Hamid Nouri, som av svensk domstol dömdes till livstids fängelse för delaktighet i avrättning av iranska politiska fångar 1988. Även här finns ett inslag av qui pro quo, då Tehran håller den svenske EU-diplomaten Johan Floderus i förvar sedan april 2022, anklagad för korruption, spioneri, samröre med Israel med flera brott (alltså av samma kaliber som de amerikanska fantasianklagelserna mot Perucci och Meng).

Frågan är emellertid vad Floderus har haft i Iran att göra. Officiellt uppges han ha varit på «semester», men det sanktionsutsatta Iran är inget typiskt semestermål, särskilt inte för en person som är anställd av Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, ett organ som arbetar med säkerhetspolitiska spörsmål för unionens räkning.

Den iranska regimen är förvisso känd för att bedriva gisslandiplomati på närmast industriell skala, den enda åtgärd man har att ta till mot det fientliga Västs nyckfulla åtgärder i form av sanktioner med mera, men givet den större bilden som har beskrivits ovan bör man här inte dra förhastade slutsatser. Det luktar Spavor och Kovrig även i fallet Floderus, och det är inte troligt att det rör sig om en slumpmässigt utvald pjäs – Tehran har garanterat fog för saken.

Stats- och kommersmedier i huvudfåran nämner även den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali som del i sådan gisslandiplomati, men det fallet härrör från 2017 och har inget med saken att göra. Man kan då lika gärna hävda att Sverige bedriver gisslandiplomati genom att ha arresterat och dömt Nouri som hämnd för Djalali, vilket säkert är den iranska tolkningen.

«Universell jurisdiktion» hör emellertid inte hemma i en rättsstat, eftersom det kringgår nationell suveränitet och åsidosätter folkrätten. Sverige – eller för den delen USA – har ingenting att skaffa med Irans eller iranska medborgares göranden och låtanden, såvida det inte sker på svensk mark, och samma sak gäller förstås andra nationer. Man utsätter bara svenskar för fara genom att agera sålunda.

Man kan här dessutom notera en märklig ensidighet i hur man tillämpar sådan «universell jurisdiktion», eftersom det aldrig drabbar USA eller dess satelliter. Det är samma sak som att Internationella brottmålsdomstolen nyttjas instrumentalt för att klämma åt Putin och en klick afrikanska skurkar, men aldrig riktas åt den västliga sfären eller för den delen Israel. Den «regelbaserade världsordningen» är förvisso i behov av omfattande renovering.

Gisslan inför världspolisen.
Kategorier
Europa Kultur Politik Religion Ryssland

Zelenskyjs religiösa reformation

Voldemort Zelenskyj vill närma sig Väst i kulturell mening genom att helt sonika flytta den ortodoxa kristmässan (till skillnad från skandinavisk jul) från sjunde januari till tjugofemte december, men han tycks då vara ute i ogjort väder. Givet omständigheterna kan man kanske förstå antipatin gentemot Ryssland, men för den skull kan man inte begå våld på sin egen kulturhistoria.

Att den ortodoxa kyrkan firar kristmässa den sjunde januari hänger förstås samman med skiftet från den julianska kalendern till den gregorianska år 1582. Syftet med den senare var att åtgärda den drift som den romerska kalendern ger upphov till, då den inte tar hänsyn till att året är (ungefär) 365.2425 dagar snarare än exakt 365.25. Skillnaden om 0.0075 motsvarar således 0.75 dagar per sekel, vilket småningom förflyttade den kristna påsken allt längre framåt våren, till kyrkans förtret.

Eftersom den ortodoxa sfären inte lyder under Rom struntade man i skiftet fram till början av nittonhundratalet, då den ryska oktoberrevolutionen ägde rum och gav upphov till en sekulär sovjetregim, som föranstaltade kalenderbyte. 31 januari 1918 följdes således av 14 februari, varvid tretton dagar ströks ur kalendern. Oktoberrevolutionen i sig ägde enligt ny gregoriansk tideräkning således rum den sjunde november.

Ukraïna implementerade emellertid gregoriansk tideräkning omedelbart 1582, då man vid tiden var en del av det katolska Polen-Litauen (1385–1795) snarare än att utgöra en rysk entitet. Det är sådan litauisk kolonisation och andra historiska företeelser som ytterst ligger till grund för den inre splittring som föreligger i dagens Ukraïna.

Man kan här notera att ukraïnierna (krimtatarer, zaporoger, zaporizjakosacker) under Chmelnytskyj-upproret (1648–1654) vände sig till tsar Romanov i Moskva för bistånd att befria sig från den litauiska ockupationen, varvid östra Ukraïna åter blev en del av Ryssland – ungefär motsvarande de ryskdominerade oblast som i dag är annekterade av Putin plus Kiev med omnejd; detta är inte en tillfällighet.

Under alla omständigheter fortsatte den ortodoxa kyrkan att följa juliansk tideräkning, varvid kristmässan infaller tretton dagar senare i den gregorianska kalendern, det vill säga sjunde januari. Eftersom den ortodoxa kyrkan har sitt säte i Moskva, föreligger sedan länge en enhetlig doktrin i hela den östortodoxa sfären, inklusive Ukraïna. Det är ekvivalent med att katolska kyrkor följer Rom, kanske med undantag för den i Kina.

En relevant historisk omständighet här är att den ortodoxa kyrkan faktiskt uppstod i Kievriket, med början 988 då Vladimir den helige av Kiev lät sig döpas i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Kievrus i sig är samtidigt ursprung till såväl Ukraïna som Ryssland, som i många stycken är en och samma historiska entitet.

Stora schismen 1054 föranledde emellertid ett brott mellan Kiev och Rom, varvid den östortodoxa kyrkan gick sin egen väg. Mongolernas invasion under 1200-talet innebar vidare att Kiev förlorade i politiskt inflytande, varvid kyrkans säte förlades till Vladimir-Suzdal i dagens Ryssland, inte långt från dagens Moskva.

Vladimir-Suzdal efterträddes sedermera av Moskvariket 1283, då det mongoliska riket allt mer kom att lösas upp, och östortodoxa kyrkan följde i maktens fotspår. Den rysk-ortodoxa kyrkan uppstod som självständig entitet 1448, då man förklarade sig självständig från Konstantinopel, som vid tiden var på sin upphällning (Östrom gick under 1453 då osmanerna intog staden).

Den östortodoxa kyrkan har alltså av historiska omständigheter kommit att vandra från Kiev till Moskva, då Kiev tidvis har varit under ockupation av mongoler (från 1240) och senare en del av polsk-litauiska samväldet. Ukraïna har historiskt varit en slagpåse för krafter från alla håll och kanter, inte minst från västimperier som Österrike–Ungern och Hitler-Tyskland, med förlängning in i dagens dramatik.

Icke desto mindre har Ukraïna behållit en ortodox religiös profil, med närmare tre fjärdedelar hörande till den ortodoxa kristendomen. Efter Sovjetunionens fall instiftades Kievpatriarkatet eller Ukraïnska ortodoxa kyrkan 1992 som en lokal gren, men den hade inget större stöd i vare sig befolkning eller andra grenar av ortodoxa kyrkan.

Istället formerades Ortodoxa kyrkan i Ukraïna 2018 som en delvis självständig gren (dock knuten till Istanbul), fri från Moskvapatriarkatet, som ett resultat av annekteringen av Krim och den infekterade relationen med Ryssland. Ukraïnakyrkan tillkom givetvis på politiskt initiativ under Petro Porosjenko, som efterträdde Viktor Janukovytj på presidentposten efter den USA-initierade statskuppen eller färgrevolutionen 2014 (Euromajdan).

Man kan jämföra denna händelseutveckling med reformationen i Sverige, då Gustav Vasa 1536 proklamerade den svenska kyrkan som lutheransk statskyrka, eller med den stora schismen 1054. Den vidare politiseringen med religiöst kalenderbyte under Zelenskyj ger motsvarande vibbar av medeltid, och visar att man knappast har förstått vad saken dröjer sig om.

För det första är statskyrkor inte längre typiska inslag i Väst, utan undantag från regeln om religionsfrihet. Det är inte politikens uppgift att lägga sig i religiösa samfunds bestyr. Zelenskyj kunde härvidlag ta intryck av amerikanska konstitutionen, om han verkligen vill emulera Väst: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof.

För det andra klipper Ukraïna därmed banden med sin religiösa och kulturella historia, vilket knappast har folklig förankring. Vladimir Lenin kunde inte ha gjort det bättre, och den judiske Zelenskyj har nog ungefär lika mycket förståelse för sakens essentiella natur som den förstnämnde. Varför inte lika gärna anamma katolicism eller protestantism på en gång, om man nu verkligen vill gå den västliga vägen, om än fem hundra år för sent? Varför nöja sig med mesiga halvmesyrer?

Semiortodox kristmässa i Kiev.
Kategorier
Europa Kultur Politik Religion

Julens rötter

Julens «huvudstad» existerar inte, och ligger framförallt inte i Palestina. Inte heller «kristmässans» huvudstad är Betlehem, utan förstås Rom, då kristendom är en romersk erövringsteologi med rötter i Grekland byggd på en judisk förlaga. Kristmässan har överhuvudtaget ingenting att göra med begreppet jul, annat än att man på känt manér har försökt införliva ursprungliga traditioner som egna – så kallad kristianisering eller Interpretatio Christiana.

Den grekiska läran utgjorde år 40 v.t. en extrem liten sekt, men stod trehundra år senare som majoritetsreligion i det romerska riket, med Konstantin den store (r. 306–337) som främsta vektor. Han, grundare av Konstantinopel, lät sig själv döpas på sin dödsbädd, och blev därmed den förste kristne kejsaren. Dessförinnan hade han verkat för större tolerans gentemot kristna, för att inte säga ha favoriserat den nya filosofin.

Kristendomen blev formellt erkänd genom första konciliet i Nicaea 325, sammankallat av Konstantin. Konciliet delibererade främst religiösa spörsmål för att utmejsla en enhetlig «ortodox» lära, då det fanns betydande åsiktsskillnader kring Jesus som existens, treenigheten och dylika element. Men det var från denna punkt religionen blev en maktfaktor.

Konstantin förknippades annars med Sol invictus, eller kortare Sol, solgud i den romerska mytologin. Om namnet låter bekant är det för att latin är ett indoeuropeiskt språk besläktat med vårt, varvid urindoeuropeiskans *sóh₂wl̥ ligger till grund för urgermanskans *sōwulō vidare till fornnordiskans sól och svenskans sol. *Sunnǭ → sunna → sun är en annan härledning.

Solkulten utgjorde romersk statsreligion sedan åtminstone den tidiga republiken, vilket inte minst framgick av att mynten periodvis präglades med solguden som dekoration, alltjämt under Konstantins tid. Festivalen Dies natalis invicti – den obsegrades födelsesdag – hölls till solgudens ära som sig bör vid vintersolståndet under midvinterfirandet Saturnalia (17–25 december), formellt fixerat vid 25 december i den julianska kalendern.

Soli invicti comiti (310, Konstantin).

Rom var likt tidigare civilisationer i Sumerien och Egypten polyteistisk till sin natur, med skiftande mytologi och traditioner, men med fast förankring i dyrkan av solen och dess betydelse för skörden. Samma fenomen föreligger i de flesta andra kulturer världen över, från Kina till Skandinavien och Mesoamerika.

Men häri ligger förstås även grunden till kristmässan, ty den monoteistiska kristendomen kan inte ha konkurrerande avgudar. Under Konstantin vidmakthölls visserligen traditionerna, men han lät samtidigt riva tempel och avyttra offerriter, och därmed hade skiftet påbörjats.

Under Theodosius den store (r. 379–395) upphöjdes kristendomen år 380 till statsreligion, samtidigt som den traditionella mytologin motarbetades. Religionsfriheten upphörde, den eviga elden i Vesta-templet slocknade, de olympiska spelen förbjöds, biblioteket i Alexandria förstördes.

Hypatia mördades av en kristen mobb, och den vetenskapliga lågan slocknade för tusen år framåt. Medeltiden gjorde entré, och Västrom närmade sig sitt slut under interna stridigheter och yttre tryck från germaner stadda i folkvandring. År 476 föll imperiet, men kristendomen bestod under de germanska stammarnas erövring.

Religionen måste för den tidens människor ha utövat en lockelse i jämförelse med befintliga traditioner, ty i annat fall hade den inte kunnat spridas så snabbt. Ett liv efter detta och synen på alla människor som jämlika torde vara givna element, medan de polyteistiska germanerna kanske mer såg religionen som ett befintligt och praktfullt maktredskap.

Under alla omständigheter konsoliderades kyrkan i det medeltida Västeuropa under nya betingelser, vilket småningom ledde till schismer och separation med den ortodoxa varianten i Konstantinopel, i det alltjämt levande Östrom. Vidare mission skedde för att ytterligare sprida läran, men även korståg nyttjades för att implementera religionen med våld.

När Skandinavien kristnades skedde det uppifrån och ned, under svaga kungar som sökte gemenskap i den tidens europeiska union, det Tysk-romerska riket, under en gemensam religion och världsåskådning. Inbördes strider rasade i ett par hundra år innan skiftet var komplett, och forn sed fasades ut i Skandinavien på samma sätt som tidigare i Rom.

Vi skandinaver och germaner hade vid tiden en motsvarande vinterfest i jul kring vintersolståndet, med huvudguden Oden som julens gud (Jólnir), men det var förstås en smal sak att även här inkorporera seden i den kristmässa som hade etablerats i Rom på Sols bekostnad. Man hade då förlagt Jesus födelsedag till 25 december, även om evidensen pekar mot april eller maj runt år 6–4 f.v.t., i syfte att upphöja den primära festivalen till profetens ära snarare än solens.

För andra högtider har kristendomen nyttjat en allt längre räcka «helgon» för att kristianisera företeelser med kristen fernissa, som exempelvis (det misslyckade) försöket att förknippa midsommar med Johannes döparen. Midsommaren är här den andra extremen i de båda solstånden, och en parallell festival till julen, med den egenheten att vi i Sverige firar själva aftonen snarare än den efterföljande dagen, som kristendomen har sökt appropriera. Härav har jul och midsommar kunnat förbli någorlunda självständiga.

Även traditionen med Lussi har man sökt förvanska medelst ett «helgon», som tycks ha tagit hela vägen från Sicilien till Sverige utan att passera övriga Europa, i sanning en märklig företeelse. Den ursprungliga seden är visserligen höjd i dunkel, men den har förstås inget alls att göra med kristendom, utan är en del av midvinterfirandet kring jul, där Lussi representerar ljuset som vänder åter och därmed signalerar ankomsten av ett nytt år.

Att lussefirandet ligger på trettonde december är för övrigt en effekt av att Sverige 1753 antog den gregorianska kalenderreformen, med resultat att elva dagar ströks – 17 februari gick direkt till 1 mars. Lussi firas egentligen på vintersolståndet, medan julen i sig är en längre festperiod som följer därpå.

Ordet jul är här av urgermanskt ursprung *jehwlą, plurale tantum med betydelse fester eller firanden. Oden i egenskap av Jólnir är primär figur för evenemanget, men även andra asagudar går under begreppet jólnar eller festgudar.

Oden färdas som bekant på Sleipner, den åttabenta hästen i fornnordisk mytologi. Man kunde tro att såväl tomten som dennes åtta renar är derivat härav, men en del vill förneka det och menar istället att självaste tomten har kristna rötter, naturligtvis i form av ett «helgon» (nämligen Nikolaus av Myra i Grekland, en av figurerna som deltog i första konciliet i Nicaea 325). Interpretatio Christiana antar emellanåt löjeväckande dimensioner…

Naturligtvis präglas den föränderliga och levande julen numera av många mer moderna inslag, samtidigt som de kristna flagorna hänger kvar i form av ljusstakar, advent och sådana företeelser, och inte minst har man greppet om Lussi (även om ju ingen äter «Luciabullar»). Men få svenskar utanför de tunna kristna leden ser julen som något annat än en traditionell svensk högtid, under vilken Särimner dominerar på julbordet och den verkliga jultomten kommer med klappar i fornnordisk tradition.

Blotandet är numera ersatt av plastkulor i granen, som i sig symboliserar en form av äldre träddyrkan, sådan som bannades av den kristna kyrkan under svensk medeltid. Julgranen har annars sina rötter i renässansens Centraleuropa, ytterst som en vintervariant av midsommarfirandets majstång, sedermera ersatt med en officiellt dekorerad gran och småningom införlivad som en privat företeelse i hem och stugor.

Man kan kanske inte förneka att kristendomen är en europeisk religion som har satt djupa avtryck i kultur och traditioner, men å andra sidan ska man inte heller förneka vårt arv och våra djupaste rötter i fornnordisk och germansk sed. Det är hög tid att vårt svenska kulturella ursprung får en renässans.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Paranoid försvarsberedning

Si vis pacem, para bellum. Sverige måste likt andra länder ha ett totalförsvar för att freda sig mot angrepp, men främst för att avskräcka från att sådana angrepp överhuvudtaget äger rum. Av det skälet är det en god utveckling att nationen stärker förmågan efter många års förfall.

Försvarsberedningen har på förekommen anledning levererat rapporten Kraftsamling till regeringen, en omfattande lunta med förslag kring hur totalförsvaret ska gestaltas framdeles. Men utredningen, som har bedrivits under ledning av paranoikern Hans Wallmark (M), lämnar dessvärre mycket i övrigt att önska.

Främst är det premisserna som brister, och med dem konklusionen och hela det underliggande ramverket. Utgångspunkten är att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, och att angriparen är Ryssland. Det är visserligen en traditionell hållning om den tänkta fienden i österled, men här förstärkt av händelseutvecklingen i Ukraïna.

Författarna menar att kriget på kort tid kan eskalera, och därmed kan komma att utgöra ett hot mot EU- och Natomedlemmar. Men detta är förstås inget annat än den förhärskande fantasin och det dominerande narrativet i propagandan, som dock inte har mycket med verkligheten att skaffa.

Tanken att Sverige och andra länder står på tur i en allmän rysk expansion är en paranoid verklighetsförvrängning av stora mått, och i den faktiska realiteten föreligger helt andra bevekelsegrunder, som man inte gärna vill kännas vid, nämligen västlig expansion av såväl Nato som EU, med Ukraïna som brytpunkt och rysk röd linje.

Målmedvetna ansträngningar från främst USA att inlemma Ukraïna i det västliga lägret medelst påverkanskampanjer och «färgrevolution», slutligen med resultat i statskupp 2014, är den utlösande faktorn i konflikten. Rysslands bud har hela tiden varit hit men inte längre, men detta ultimatum har ignorerats av Nato, USA och EU. Därav har vi krig i Europa, i realiteten ett amerikanskt skuggkrig i en geopolitisk kamp med Ryssland. Alla med grundläggande förståelse känner egentligen till detta, men skulle aldrig öppet erkänna faktiska förhållanden.

Men även om man förfäktar den knasiga utgångspunkten att Ryssland är ett ont imperium i färd med att vidga sitt livsrum åt alla håll och kanter – en tanke som saknar historiskt och annat stöd, givet att angriparen vanligen kommer från väster och tågar mot Moskva (Karl XII, Napoleon, Hitler) – sätter grundläggande fakta effektivt stopp för sådana feberfantasier.

Man behöver inte lyssna till Putins invändningar om att Ryssland aldrig skulle komma på tanken att angripa ett Nato-land, utan kan på egen hand landa i den slutsatsen genom att betrakta styrkeförhållandena. Samma aritmetik som förkunnar rysk seger i Ukraïna gäller vid en potentiell konflikt mellan Nato och Ryssland.

Budgeten är här trettonfaldigt större för Nato, som även förfogar över fyra gånger så stort manskap. Populationen i Nato-länder är sex gånger större än den ryska, samtidigt som ekonomin är tiofaldigt större. Västliga försvarssystem är i allmänhet mer dugliga än ryska motsvarigheter, inte minst bestående i ett överlägset flygvapen med fyra gånger fler plan.

Den nedslitna ryska hären förfogar visserligen över fler stridsvagnar än Nato, men dels är de mestadels av äldre datum och dels har man inte mycket nytta av sådana. Rysslands enda egentliga fördel är större numerär av kärnvapen, men man kan alltså aldrig vinna ett kärnvapenkrig.

Risken att Moskva angriper ett Nato-land är således exakt noll, och av samma skäl kommer Nato inte att angripa Ryssland, eftersom ett sådant angrepp resulterar i kärnvapenkrig. Detta är den grundläggande säkerhetsdoktrinen, och det är den som utmanas i Ukraïna och med Natos expansion.

En annan underlig premiss i Kraftsamling är att Kina sägs utmana den globala säkerheten och den «regelbaserade världsordningen», utan att detta närmare preciseras. Vi ser inga kinesiska fartyg i våra farvatten, men allt fler amerikanska och europeiska som stryker längs Kinas kust. Vem utmanar och hotar egentligen vem?

Man nämner även Kinas «ökade territoriella anspråk» som grund för potentiell konflikt, men i verkligheten ligger Kinas territoriella anspråk fast sedan 1940-talet. Däremot har kolonialmakternas intresse för att bryta loss Taiwan ökat i takt med öns betydelse för halvledarindustrin, samtidigt som de ständiga ingreppen i inre kinesiska angelägenheter i Hongkong, Tibet och Xinjiang fortsätter med oförminskad styrka.

En militär konflikt mellan Sverige (eller ens Nato) och Kina hör nog inte till de mest realistiska av scenarier, men samtidigt tar Försvarsberedningen i princip sats för en sådan utveckling. Försvaret föreslås nämligen öva upp förmåga att värna rättigheter och nationella intressen utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt, vilket skulle kunna involvera svenskt deltagande i en konflikt om Taiwan.

Rapporten lämnar således den traditionella hållningen om att avskräcka en potentiell angripare medelst ett habilt nationellt försvar, för att istället anta rollen som offensiv geopolitisk aktör. Detta kan inte resultera i annat än ökade spänningar och att Sverige gör sig själv till måltavla för såväl ryska som kinesiska intressen.

Redan beslutet att gå med i Nato har allvarligt försämrat Sveriges säkerhet, eftersom vi därmed med automatik blir föremål för ryska angrepp vid en större konflikt, ytterst omfattande missiler med kärnvapenstridsspetsar. Men även i fredstid leder den nysvenska aggressiva hållningen till större risk för sabotage mot infrastruktur, ett större mått av spionage och andra effekter som knappast gynnar nationen. Varför söker vi konflikt istället för fred?

Sverige är numera en amerikansk vasallstat i syfte att springa USA:s ärenden.