Kategori: Kina
Den käcke Cwejman är återigen i farten med sina illa underbyggda funderingar kring Kina. Denna gång undrar han vad Sverige ska göra om det blir «krig» mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan, och hur vi då ska hantera Volvo och andra kinesiskägda bolag i landet. På detta svarar vi sålunda.
1. Det är redan krig mellan Fastlandet och utbrytarprovinsen Taiwan, och har varit så sedan nationalisterna drevs på flykten till ön 1949. Inbördeskriget, som tog sin början 1927 då nationalisterna anställde massmord på kommunister, har aldrig fått någon formell avslutning. Fredsfördrag finns ej, inte heller någon vapenvila, även om inga stridigheter ägt rum sedan 1979.
2. Givet att det är ett inbördeskrig där båda parterna tillhör ett och samma land – Kina – är det inte något Sverige eller någon annan nation har att göra med. Det är populärt i västliga kretsar att betrakta Taiwan som något slags «land», men «landets» egen konstitution hävdar inget annat än att man är en del av Kina. Någon självständighet har aldrig utropats, och det finns ingen folklig förankring för sådan oavhängighet – en förkrossande majoritet vill ha status quo.
3. Det internationella samfundet har ingen annan uppfattning i frågan. Endast ett Kina är representerat i Förenta nationerna, sedan 1971 genom Beijing efter att Taibeis diktator Jiang Jieshi kastats ut ur församlingen. Blott ett dussin stater, mestadels av mikrokaraktär, «erkänner» Taiwan som ett «land».
4. Väpnad konflikt kan enbart bryta ut om ledargarnityret i Taibei provocerar fram en sådan, exempelvis genom att utropa självständighet eller förändra konstitutionen i den riktningen, eller om USA anlägger en bas på ön eller på annat sätt framkallar konfrontation. I annat fall gäller status quo, och Beijings strategi är då att med morot och piska förmå ön att självmant ansluta till moderlandet.

5. Öns demokrati kan bevaras enbart under status quo eller återförening, och Beijing har inga som helst problem med sådant självstyre, om det så är i evigheten. Zhongnanhais incitament är geostrategiskt, att kontrollera första ökedjan, samt att uppfylla en historisk mission av att hela nationen.
6. Taiwans demokrati kan blomstra under och enbart under Beijings formella överhöghet, och omvänt kommer Taiwans demokrati att smulas sönder och samman om man väljer secession. De som verkligen värnar demokratin – snarare än självständighet – har att beakta denna verklighet.
7. Sverige ska inte ha några synpunkter på ett eventuellt fortsättningskrig, annat än att mana till fredsförhandlingar. Det är vidare en fråga som hanteras gemensamt på unionsnivå i Bryssel, men man kan inte heller där ha någon annan ståndpunkt. Det är en fråga för kineserna på båda sidor sundet, inte för oss.
8. Givet att EU och Kina är ömsesidigt beroende av varandra i handel för respektive regions välfärd, finns ingen möjlighet att idka sanktionskrig gentemot Kina utan att skjuta sig själv i huvudet. Det gäller naturligtvis även Sverige som enskild nation, och man ska nog inte ådra sig Beijings vrede genom att lägga sig i dess interna angelägenheter.
9. Antipatin gentemot Kina är obegriplig, särskilt när det gäller Göteborg och dess främsta organ. Staden är vid fortsatt god vigör just tack vare Kina, förutan vilken nation Volvo hade varit nedlagt och Götet förvandlat till en krisstad av Malmös kaliber. Om man verkligen inte kan fördra goda relationer med Kina, är det således bara att kasta loss – ju fortare desto bättre – och ta konsekvenserna som en man. Men Cwejman är just ingen man, utan en kverulant som inte begriper grunden för den egna tillvaron.

Interwebben propagerar för närvarande hypotesen att Genocide Joe vill eliminera Tiktok för att appens algoritm genererar resultat i propalestinsk riktning, vilket då är i strid med den absoluta sionistiska hållning som Vita huset omhuldar. Säkerligen irriterar man sig i den politiska klassen över att Tiktoks algoritm inte är under NSA:s och FBI:s överinseende och därför inte kan styras i önskvärd riktning, men det är icke förty en paranoid konspirationshypotes som inte har med verkligheten att göra.
Man kan här notera att Tiktok i likhet med andra socialer inledningsvis gav motsatt resultat, i sionistisk favör, efter att Hamas lät skicka stormtrupper över den israeliska gränsen för att idka terror av ett slag som världen helt enkelt har fått nog av. Allmogen har inget att invända mot att Tel Aviv försvarar sig mot sådan illvilja, under proportionerliga former.
Sedan dess har emellertid mycket blod flutit i Jordan, och judestaten har utnyttjat situationen för att accelerera ockupationen och helt sonika jämna Gaza med marken, varvid den sionistiska skurkregimen har gjort sig skyldig till folkmord och andra brott mot mänskligheten. Man kanske har Bryssels och Washingtons – och de etablissemangsnära mediernas – oreserverade stöd i detta genocid, men i de breda massorna, enkannerligen bland ungdomen, när man en annan åsikt.
Tiktoks algoritmer svarar helt enkelt mot denna verklighet, medan andra socialer är politiskt styrda på olika vis i syfte att prioritera regimvänliga och vänsterliberala resultat samt i förekommande fall även skuggbanna eller utesluta sådana källor som är alltför avvikande gentemot etablissemangsnarrativet, inte bara avseende Israels folkmord på palestinier, utan även kriget i Ukraïna, pandemin med mera.
Elementärt har vi här emellertid att det amerikanska presidentvalet – och förmodligen även det judiska folkmordet i Gaza – kommer att vara överstökat när klockan klämtar för Tiktok framåt nyår, och att lagen om tvångsförsäljning – om den mot all förmodan överlever en rättsprocess – därmed inte hinner få effekt avseende denna fråga.
Vi har vidare att antipatin och aggressionen gentemot Tiktok är av äldre datum, ursprungligen initierad av Donald Trump, i harmoni med Vita husets generella ansats av att innestänga, angripa och obstruera Kina med alla tillgängliga medel i syfte att sinka landets vidare tillväxt och utveckling. När man inte kan konkurrera med Huawei, ZTE, Tiktok, BYD med flera, inför man istället tariffer, marknadsförbud, exportkontroll och så vidare, under ett övergripande argument om «nationell säkerhet».
Helst skulle man vilja lägga beslag på Tiktoks algoritm, som Meta med flera försökt kopiera utan större framgång, men det kommer helt enkelt inte att ske eftersom det är i strid med kinesisk lagstiftning att utan tillstånd sälja algoritmer av sådant slag. Zhongnanhai kommer givetvis inte att ge sådant tillstånd under former av «economic coercion», där den amerikanska regimen under den starkes rätt försöker roffa åt sig andras intellektuella egendom.
Till yttermera visso har Trump sent omsider kommit underfund med att Zuckerschmucks Facebook är ett betydligt större hot mot USA och dess vacklande demokrati, och han motsätter sig således numera försäljning av Tiktok. Den djupa statens angrepp mot honom efter the steal och hans sorti från Twitter med flera omständigheter torde ligga till grund för detta – när självaste presidenten blir bannad från socialer är det allvar.

Därmed är det upplagt för en rafflande valkampanj, i vilken man passande nog har satt Trump i rättslig tvångströja under en process som är noga förlagd i tiden för att gynna Creepy Joe, men som i vanlig ordning tycks få motsatt effekt. Genom att signera beslutet att avrätta Tiktok har Sleepy Joe samtidigt gjort sig till potentiell ovän med 170 miljoner användare, som dessutom till övervägande del motsätter sig hans stöd till Israels folkmord på palestinier.
Tiktok-pöbeln kan därför bli den kraft som slutligen avgör valet, och Biden-regimen faller då alldeles på eget grepp genom att fjärma sig från den yngre skara som nyttjar Tiktok och uttrycker propalestinska sympatier under Israels genocid. Säkerligen finns i dessa kretsar även stor antipati gentemot Trump, men givet allt annat lika har republikanerna nog en mindre fördel under rådande omständigheter, vilket kan bli den slutliga tungan på vågen.
Opinionsmätningar ger att Trump alltjämt har ett litet övertag, och att Creepy Joe har sämre resultat i förtroendemätningar än någon annan president, samtidigt som Bidens kognitiva ohälsa numera delibereras även i etablissemangsnära medier. Den sista aspekten lär dessutom komma än mer i fokus under kommande debatter – om Trumps rättsliga tvångströja så medger – då Sleepy Joe inte längre kan förlita sig på en teleprompter utan har att i realtid leverera svar inför det amerikanska folket. Vacklar han för mycket här, är saken helt enkelt avgjord.

Det är nu jänkarnas suveräna privilegium att välja president, men jag ska ändå heja på Trump som observatör. Mycket kan förstås sägas om denne knasboll, men han är trots allt en realpolitisk kraft som snabbt kan ställa en del saker till rätta, inte minst konflikten i Ukraïna och det europeiska säkerhetsläget.
Genom att fjärma sig från Europa blir det än en gång tydligt för Bryssel och nationella parlament att vi inte kan förlita oss på att utgöra en amerikansk vasall, utan har att etablera en egen och självständig roll i förhållande till både USA och Kina, en utveckling som är nödvändig för vårt vidkommande om kontinenten ska bli annat än en avdankad museipjäs.
Men framförallt kan Trump bli en motvikt mot den vänsterliberala dårskap som nu har gått alldeles överstyr, och han kan därvidlag bli en kraft för demokratisk renässans under verklig yttrandefrihet utan politisk styrning av narrativet, frågor som har än större bäring för oss undertryckta européer i den sovjetbyråkrati som heter EU.

Det givna uppslaget i medier häromdagen var att en misstänkt kinesisk spion härjar i EU-parlamentet, nämligen i egenskap av rådgivare åt AfD-ledamoten Maximilian Krah. Som av en händelse lät samtidigt meddelas att ytterligare tre tyska medborgare gripits misstänkta för industrispionage för Kinas räkning, och därtill två britter för motsvarande brott. Koordinationen är förstås inte en tillfällighet, utan avsiktlig, välplanerad och med ett givet syfte.
Spionen i Bryssel – Guo Jian (郭建) – sägs ha vidarebefordrat information från interna diskussioner i EU-högkvarteret, samt förstås i sedvanlig ordning hållit ett öga på dissidenter i den kinesiska diasporan i Tyskland. På samma sätt som i det svenska fallet med journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson sägs spioneriet ha pågått i «flera år», utan att man för den skull tycks ha ingripit – förrän det passar agendan.
Det brittiska fallet är av nygammalt snitt, och rör historikern Chris Cash med kompanjon, synbarligen misstänkta för att ha överräckt skadlig information till Kina. Även Cash arbetade åt en parlamentsledamot.

Huruvida misstankarna har fog för sig får den vidare utredningen visa, men det är klart att Kina har intresse av att tillgodogöra sig information från både öppna och hemliga källor – allt annat vore tjänstefel. Guo Jians fall tycks mer ligga i en gråzon, och kineserna får nog nöja sig med den metodiken då man inte som Washington helt enkelt kan avlyssna europeiska politiker.
Den amerikanska övervakningen och spioneriet ser vi dock mellan fingrarna med, eftersom vi inte har så mycket annat val. Hellre amrisarna än kineserna, som logiken lyder. Även om vänner tydligen inte ska spionera på varandra. Luren lägger vi i mikrovågsugnen för säkerhets skull.
Inte för att vi spionerar på USA, eller för den delen på Kina eller andra. Nej, nej, det är en missuppfattning. Vi är ju de goda, med de rätta och fina värderingarna kring demokrati och mänskliga rättigheter och sådant, och vi skulle aldrig nedlåta oss till så smutsliga handlingar. Det är bara diktaturer som Kina som bedriver spioneri, i syfte att skada oss och «vårt sätt att leva», för att ta över världen, und so weiter. Vi spionerar inte, vi signalspanar!

Vi har överhuvudtaget inga spioner, och när sådana ändå grips i Kina och annorstädes, så rör det sig förstås om oskyldiga lamm utsatta för gisslandiplomati. Det enda vi skickar är människorättsadvokater, diplomater och journalister i syfte att göra gott, exempelvis att anstifta eller medverka till uppror och secession i demokratins namn.
Nå, kärnfrågan här är inte huruvida Kina spionerar – för det gör man i lika hög grad och stor utsträckning som vi – utan varför man släpper denna information just nu? Det generella syftet är att göda och underhålla eländesnarrativet om Kina, men det sker här med lagom tajming inför US-sekreterare Blinkens tredagarssejour i landet.
Det är så det brukar se ut, nämligen att man vidarebefordrar några pikanta «avslöjanden» i anslutning till större möten mellan företrädare för Kina och USA respektive EU, i tron att man därmed kan sätta mer press på Kina och få ett litet övertag. Metoden får dock sägas ha haft måttlig framgång.
Föregående år fick man till och med draghjälp av en kinesisk väderballong som hade förirrat sig in över amerikanskt territorium, vilket i pressen alltjämt sägs vara en spionballong – vilket mest vittnar om västlig sinofobi av klassiskt snitt.
Märkligt är också att man alltjämt närmar sig Kina med en rad örfilar och spottloskor i tron att man har en styrkeposition, bara för att senare begära att Kina tar sin hand från Ryssland och slutar förse dess industri med erforderliga komponenter och material, samt i övrigt önskar att Kina uppfyller en lång rad önskemål om att minska sin «överkapacitet» och så vidare. Även den «strategin» har lämnat mycket i övrigt att önska, och är att betrakta som tämligen kontraproduktiv.
Spionnarrativet är besynnerligt även i förhållande till Kinas utvecklingsnivå, eftersom man i egenskap av ledande teknikmakt har allt mindre behov av att idka industrispionage. Det var avsevärt större under perioden 1990–2010, även om man då tillgodogjorde sig lejonparten av begärlig information genom kontraktsbunden tekniköverföring, på samma sätt som tidigare i Japan och Korea.
Att man nu, när man spottar ut flest patent i världen, skulle ha något drastiskt ökat behov av att bedriva sådant spionage faller alltså på sin egen orimlighet, och är snarare ett uttryck för västlig paranoja, omfattande obehagliga former av etnisk profilering avseende studenter, forskare och andra. Sådana mönster har vi sett tidigare i historien, och det brukar inte sluta väl.

Amerikanska bibeldunkare är alltid i behov av att etablera en dikotomi i gott och ont, en nyansfri klassificering i syfte att koncentrera krafterna mot ett urval av förmenta fiender. En sådan svartvit kategorisering utgörs av ondskans axel, eller axis of evil på amerikanska, ett begrepp som myntades av Dubya Bush inför det då stundande kriget mot terrorismen.
Axeln i fråga utgjordes av Iran, Irak och Nordkorea, nationer som Washington menade sponsrar terrorism och utvecklar massförstörelsevapen. Men exempelvis Irak gjorde varken det ena eller det andra, och numera vet vi att det som Colin Powell visade upp som «bevis» i FN utgjordes av en påse tvättmedel snarare än biologiska stridsmedel, det vill säga en falsk förevändning för att invadera och därmed destabilisera landet – vilket småningom släppte lös terrorn på riktigt.
Ursprungligen är det en ordlek med syftning på andra världskrigets axelmakter, Tyskland, Italien och Japan. Emellertid har retoriken på senare tid förnyats, främst av republikaner, och omfattar nu såväl Ryssland («ondskans imperium» i Reagans ordval) som Kina, medan US-allierade Irak har utgått. Iran och Nordkorea kvarstår således i kvartetten.
De fyra nationerna har dock inte så mycket gemensamt med varandra, mer än att utpekas som USA:s godtyckliga fiender. Kina ingår aldrig allianser med andra, utan tar avstånd från pakter och blockpolitik. Förhållandet till Ryssland är mer eller mindre framtvingat av Västs fientliga hållning gentemot Beijing, och de två nationerna är egentligen inte kompatibla med varandra – den historiska fiendskapen är omfattande.
Inte heller Nordkorea allierar sig med andra, utan håller stenhårt på sin juchefilosofi om självförsörjning och oberoende i isolering från omvärlden. I Kinas optik utgör landet mest en buffert gentemot Sydkorea, som huserar en mängd amerikanska baser, och man har i övrigt inget gemensamt med varandra.
Tehran är den verkligt udda fågeln i boet, och utgör för Rysslands vidkommande mest en proxyarena för geopolitik i Mellanöstern, medan Kina främst har intresse av olja och andra utbyten. Det finns ingen ideologisk samhörighet bland dessa vitt skilda makter, annat än att man tar avstånd från amerikansk hegemoni.
Ur en annan synvinkel kan man se spelet mellan USA och Kina som en kamp om världsherravälde, även om det bara är den förra parten som har som målsättning att upprätthålla hegemoni. De två supermakterna kompletteras av EU, Indien och Ryssland, som alla i någon mening är imperiebyggen, och den amerikanska rivaliteten med såväl Ryssland som Kina kan därmed ses som geopolitiskt naturlig.
Iran och Nordkorea är emellertid mindre stater som inte har något globalt inflytande överhuvudtaget, och knappt ens regionalt sådant. De passar således inte in i bilden av axelmakter, utan är petitesser för USA:s vidkommande. Enda anledningen till att Nordkorea inte krossades 1950–1953 är att Kina klev in i matchen och sparkade ut jänkarna, medan Iran skulle falla på lika kort tid som tidigare Irak vid en het konflikt.

Frågan är vidare hur man definierar «ondska», ett närmast religiöst begrepp som saknar mening utan vidare precisering. För all del kan man finna mycket «ont» i länderna i fråga, men det gäller för all del även en lång rad andra nationer som inte är inkluderade i den inbillade axeln.
Frågar man världen i stort, utanför Västs trångsynthet, skulle en stor andel svara att det snarare är USA som utgör den primära ondskan i världen, i egenskap av anstiftare av otaliga krig, invasioner, statskupper och andra interventioner, därtill ett imperium som är byggt på kolonialism, negerslaveri och genocid.
Ser man till Global peace index 2023 intar USA plats 131, inte så långt från Iran (147) eller Nordkorea (149), medan Kina (80) däremot befinner sig på den fredligare halvan i samma härad som Frankrike (67). Kina har visserligen inte varit i krig sedan 1979, men har skärmytslingar med Indien (126) och rör upp en del damm i Sydkinesiska sjön, bland annat med Filippinerna (115), vilket drar ned betyget.
Krigande Ryssland (158) ligger naturligtvis pyrt till i sagda index, likväl som Iran (147), men det gör även Mellanösterns enda ockupationsmakt Israel (143), den etno- och apartheidstat som obetingat utgör USA:s allierade i vått och torrt. En annan US-allierad stat, Türkiet, intar delad plats 147 med Iran.
Man skulle därför utan vidare kunna betrakta de två genocidala kolonialmakterna USA och Israel som ondskans axelmakter, kanske i sällskap med anglosfären i övrigt, vars utbredning uteslutande bygger på långvarig kolonisation, exploatering, slaveri, folkmord och förtryck. Faktum är att världen i stort betraktar just USA och Israel som de två största hoten mot världsfreden, ett resultat som är stabilt över tid.
Men eftersom USA är världsmästare i disciplinen propaganda, går i vart fall vi i den fria världen ständigt på retoriken om vilka som är the good guys respektive the bad guys, och sväljer fullt ut förtuggade klichéer som operation Iraqi freedom när sådana presenteras på ett försåtligt sätt i US-trogna medier, till skillnad från Rysslands motsvarande «fullskaliga» invasion.
Det är så mycket lättare för kollektivet att sluta upp kring en förenklad fabel än att granska detaljerna i förhandenvarande konflikter och därmed få en karta i gråskala snarare än en svartvit rendering utan större verklighetsförankring: China bad, America good.
