Kategorier
Europa Kina Politik

Ursula kammar noll igen

En icke folkvald europeisk delegation under «presidenterna» Michel och von der Leyen är i Beijing, dock inte för att slå en 叩头koutou för Xi Jinping utan snarare för att pinka och spotta på värden i sedvanlig arrogans. Men resultaten lär utebli även denna gång, eftersom EU mest ställer krav utan att ha något att erbjuda i utbyte.

Ursula tar bland annat upp det omfattande handelsunderskottet med Kina, för närvarande i häradet kring 400 miljarder euro, och menar att Kina måste jämna ut detta genom att handla fler europeiska produkter. Men å andra sidan lägger Bryssel på Washingtons order allt mer exportkontroll över sådana produkter som Beijing vill köpa, exempelvis litografiska maskiner från ASML, samtidigt som embargon kring vapen ligger sedan gammalt.

Bryssel vägrar även att ratificera investeringsavtalet CAI, som skulle sätta ordentlig sprutt på handeln mellan de båda parterna. Detta för att Beijing understod sig att rikta reciproka sanktioner mot europeiska politiker och andra personer då Bryssel bitchslappade Kina med sanktioner för de påstådda människorättsbrotten i Xinjiang.

På Ursulas anklagelseakt finns alltjämt punkten att Kina inte har tagit avstånd från Rysslands militära specialoperation i Ukraïna. Bryssel skulle vilja se att Kina nyttjar sitt inflytande för att tämja Moskva, och således bidra till att få slut på kriget.

Men å ena sidan är Beijings politik sedan Folkrepublikens bildande den av ickeinblandning, och man lägger sig således inte i europeiska staters inre angelägenheter eller internationella konflikter på annat sätt än att erbjuda medling, fredssamtal och så vidare.

Å den andra sidan puffar Ursula och hennes uppdragsgivare Biden Kina och Ryssland i armarna på varandra genom de ständiga aggressionerna mot Beijing, i form av sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud för Huawei och nu senast allt mer omfattande planer på «derisking». Bryssel ger inte Kina något vidare incitament att agera i frågan, utan alienerar snarare Zhongnanhai.

Tanten kommer alltså än en gång med en förskräcklig mängd krav kring angelägenheter som inte angår Bryssel, som Hongkong, Xinjiang och Taiwan, men har inte något att erbjuda i gengäld, annat än förtäckta hot om protektionism för att rädda europeisk bilindustri från den kinesiska anstormningen av elbilar.

Det är dags för Bryssel att komma ned på jorden och inse att man inte kan diktera för Beijing som om det vore 1923, och det är likaledes hög tid för Ursula att tacka för sig och lämna vidare till en betydligt mer kompetent person att axla rollen.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Hongkong Kina Politik

Efterlysta: 1.3 miljoner i belöning

För var och en av nedanstående kriminella figurer är sedan juli utfäst en belöning om en miljon HKD, motsvarande 1.3 miljoner svenska kronor, för information som kan leda till deras gripande. Personerna är misstänkta för samhällsomstörtande verksamhet, samröre med främmande makt, uppvigling med flera allvarliga brott.

Gemensamt för dem är att de i någon mening har avvikit från rättvisan och flytt till utlandet. Andra beröringspunkter gäller engagemanget i Hongkongs «demokratirörelse», som mer ska förstås som ett US-lett geopolitiskt försök att engagera radikala universitetsstudenter och andra i att destabilisera Hongkong och därmed Kina, det vill säga en så kallad färgrevolution.

Luo Guancong («Nathan» Law Kwun-chung) (羅冠聰) (罗冠聪) lever numera i «exil» i Storbritannien, där han åtnjuter ett program för BNO-passinnehavare. Han var tidigare invald som parlamentsmedlem, men diskvalificerades för vidare representation efter att ha skymfat landet under edsvärningen.

Mer allvarligt är att han uppviglade till deltagande i en olaglig protest utanför regeringsbyggnaden 2014, för vilket han sedermera dömdes till åtta månaders fängelse. Han frigavs i förtid under villkor att stanna i Hongkong och regelmässigt rapportera till polisen, men avvek sedermera till Storbritannien.

«Nathan» Luo är även en av grundarna av och huvudfigurerna i det numera nedlagda politiska «partiet» Demosisto (香港众志), tillsammans med «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) och Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭). De båda sistnämnda rönte motsvarande fängelsedomar i 13½ respektive 10 månader för uppvigling i anslutning till en belägring av ett polishögkvarter.

Därmed neutraliserades rörelsen, och «Joshua» Huang Zhifeng förlorade både karriär och framtid genom sitt agerande. Han är alltjämt under polisens uppsikt, medan «Agnes» Zhou Ting just i dag rapporteras ha sökt asyl i Kanada. I utlandet har dessa aktivister dock ingen räckvidd, utan förfaller snabbt i glömska – med undantag för lagens långa arm. Även Zhou kan därmed komma att omfattas av efterlysning och belöning vad det lider.

«Agnes» Zhou Ting: cool brud, men icke förty brottsling och 汉奸, numera även renegat.

Bland övriga efterlysta personer finns aktivisterna Guo Fengyi («Anna» Kwok Fung-yee) (郭鳳儀) (郭凤仪) och Liu Zudi («Finn» Lau Cho-dik) (劉祖廸) (刘祖迪); tidigare parlamentsledamöterna Guo Rongkeng («Dennis» Kwok Wing-hang) (郭榮鏗) (郭荣铿) och Xu Zhifeng («Ted» Hui Chi-fung) (許智峯) (许智峰); advokaten Ren Jianfeng («Kevin» Yam Kin-fung) (任建峰); syndikalisten Meng Zhaoda (Mung Siu-tat) (蒙兆達) (蒙兆达); samt bloggaren Yuan Gongyi («Elmer» Yuan Gong-yi) (袁弓夷). De «engelska» namnen är påhittade smeknamn, en kolonial rest av forna brittisk kultur.

Typiska anklagelseakter rör samröre med främmande makt, exempelvis att i samtal med företrädare för USA och andra västmakter uppmana till sanktioner mot Hongkong, eller att uppvigla till våldsamma handlingar, exempelvis att storma parlamentet Legco. Upplysningsvis är sådant agerande naturligtvis höggradigt brottsligt även i vår del av världen, men man har helt andra måttstockar i demokratimissionens och färgrevolutionens namn (förutom när det gäller de egna dissidenterna, exempelvis Julian Assange eller Edward Snowden).

Dessa aktivister borde på ett tidigt stadium ha sadlat om och agerat inom lagens och kulturens råmärken för att på riktigt förbättra Hongkong, istället för att fortsatt göra sig omöjliga genom att utmana fundamenten för «ett land, två system». I exil gör de ingen nytta, och utöver att fegt desertera från sin tidigare mission, mister de kontakten med sina rötter. Säkra är de knappast i utlandet, vilket fallet Gui Minhai kan ge viss vägledning om – därav belöningen.

Efterlysta brottslingar med pris på sina huvuden.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Visumfrihet med Kina förverkligad

Önskemål om visumfrihet med Kina uttrycktes härstädes för en del år sedan, eftersom en sådan regim skulle gynna turism, handel och andra utbyten. Men det var alldeles innan debaclet med den store poeten Gui Minhai, Trumps entré på världsscenen samt inte minst senare förvecklingar under amerikansk ledning.

Sverige tappade alldeles fattningen, och har inte repat sig sedan dess, utan har tvärtom istället tagit steget fullt ut i amerikanskt vasallskap, omfattande lydnad i fråga om att mota bort Huawei samt att banna konfuciusinstitut. Vårt land har av någon anledning tagit täten i kinahatarligan, vilket är sorgligt för oss kinakännare och en black om foten för nationen.

Men Kina har på unilateralt initiativ nu faktiskt genomfört en sådan reform, även om det naturligtvis är uteslutet att Sverige skulle omfattas av en sådan. Det är istället medborgare i Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Italien och Malaysia som kommer i åtnjutande av femton dagars visumfrihet, varvid man slipper den bökiga administrationen och den dyra extrakostnaden.

Därmed öppnar sig möjligheten för dessa lyckligt lottade medborgare att frekvent resa till Kina under kortare turer av shopping, semester, business, fotografiska expeditioner och vad det nu kan röra sig om. Det är en dröm för såväl privatpersoner som företagare som har täta kontakter med landet.

Man kan räkna med att reseströmmarna till Kina kommer att öka markant, vilket naturligtvis är avsikten. Turismen i Kina tappade ordentligt med fart under pandemin, och har ännu inte repat sig. Särskilt är det utländska turister som sviker, delvis på grund av förändrat sentiment i mer negativ riktning, men även på grund av större krångel i jämförelse med att resa visumfritt i Väst.

Huruvida de berörda länderna småningom reciprokerar återstår att se, men det torde bli fallet, eftersom det skulle smörja även dessa länder med kapitalstark kinesisk turism samt inte minst underlätta affärsrelationer i båda riktningar.

Kina är något av världsmästare i turism, i vart fall av den inhemska sorten, med synnerligen välplanerade arrangemang över hela riket. Men man har nog ännu att finslipa för utländska turister, exempelvis med tillräckligt språkkunniga guider, smidig internetåtkomst över VPN, snabbanpassning till digitala köp över Weixin samt enklare kortbetalning – man har prioriterat de egna kortföretagen, men slöt nyligen ett avtal med AmEx.

Därmed stärker Kina banden med Europa i en tid då Bryssel söker «riskminimering» eller rent av «frånkoppling» i tillämpliga delar, varvid man förbigår Bryssel och vänder sig direkt till folken. Initiativet torde inte minst uppskattas av det tyska näringslivet.

Turistmålen i det enorma Kina är outsinliga, och man skulle kunna spendera flera liv med att besöka nya resmål, intressanta landmärken, spännande installationer, sceniska vyer, gemytliga byar och så vidare.
Kategorier
Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Kissingers arv

Forne amerikanske utrikesministern Henry Kissinger är död, 享年100岁. Symptomatiskt nog uppmärksammas saken stort i Kina, medan mediekonglomeraten i Sverige förbigår händelsen med notiser och istället lyfter en irländsk nedknarkad punksångares motsvarande hädanfärd. Man baxnar.

Man kan förstås tycka att Kissingers gärningar ligger långt tillbaka i tiden, samtidigt som många ser honom i starkt negativt ljus. Men konsekvenserna av hans realpolitik sträcker sig in i våra dagar, och har sin givna fortsättning i de konflikter vi bevittnar och omfattas av i nuet, inklusive kriget i Ukraïna och de bistra relationerna mellan USA och Kina.

Kissinger var här instrumental i att bryta dödläget med Maos Kina, i syfte att innesluta Ryssland och få en bundsförvant att nyttja mot Vietnam under de avslutande skedena, även om Mao Zedong och Zhou Enlai var de som främst sökte sådana kontakter. Och det är mycket riktigt Kina som har dragit det längsta strået av detta töväder, så till den grad att man har återuppstått som regional stormakt och global supermakt.

Av samma skäl är Kissinger aktad i Kina, men även för att han var en pragmatiker ut i fingerspetsarna, en ideologisk inriktning som delas av ledargarnityret i Zhongnanhai, även om man därstädes förstås varken är liberaler eller demokrater. Kinesisk realpolitik är i allt väsentligt funktionellt kompatibel med Kissingers.

Nyhetsbevakningen kring Kissingers hädanfärd är på en helt annan nivå i kinesisk press än i svenska stats- och kommersmedier.

Även Vladimir Putins Ryssland är en realpolitisk aktör, vid sidan av Kina och USA. Det är egentligen bara vi i EU som skiljer ut oss genom att betona värdeideologi som främsta rättesnöre, men att från höga elfenbenstorn skrocka om sin förmenta moraliska överlägsenhet har knappast varit till hjälp för vår del – Europa har kontinuerligt tappat i styrka, och brottas med svåra problem kring migration, inre spänningar, energikris med mera.

Världen är som den är, och det enda möjliga förhållningssätt man kan ha är det pragmatiska och realpolitiska. Unionen borde ta fasta på Kissingers arv och i sitt värv nyttja mer av sådan politik, om man inte vill fortsätta bli överkörd från alla håll och kanter.