Kategori: Asien

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…
Kategorier
Asien Korea Kultur Språk

Nobelrepresentation

Det tog 123 år, men nu finns Korea och det fantastiska koreanska språket äntligen på kartan även med avseende på Nobels litteraturpris. Detta sedan Akademiens ständige dörröppnare förkunnat att Han Gang (한강) erhåller priset 2024, till den självutnämnda kulturelitens totala förvåning.

Inte heller i år blev det Can Xue, men väl en kvinnlig östasiatisk författare, och de är alltid roliga att läsa. Han Gang har jag aldrig läst, men vet att det kommer att bli underhållande när jag nu skrider till verket att plöja några av hennes verk.

Sedan några år tillbaka jobbar jag mig igenom nobelpristagarna bakåt i tiden, men det är en grannlaga uppgift som kommer att ta än fler år i anspråk, särskilt vid parallell läsning av en stor mängd annan litteratur. Varje nytt nobelpris innebär således ett litet avbräck i rutinen.

Verk av Han Gang (한강).

Det här med representation är ett tema som ständigt är aktuellt, särskilt avseende könsfördelningen bland pristagare, i vart fall för den radikalfeministiska vänstern och dess mediehus, från statstelevisionen till penisstorlekstabloiderna. De kan då glädja sig med att kvinnorna faktiskt leder under 2020-talet med 3–2, även om man allt som allt bara har kammat hem 18 av 121 litteraturpris, eller 15 %.

Vad pristagaren har mellan benen är dock helt oviktigt, och meritokratin är den enda parametern av intresse. Här finns en del biologiska faktorer som har bäring på elitens komposition i könsmässigt hänseende, och dem kan man inte bortse från. Den dag Nobelpriset låter kvotera in förment förfördelade grupper tappar man anseendet helt och hållet. Det sagt finns inget alls som hindrar kvinnlig dominans i just litteratur, då kvinnor generellt har bättre språkförmåga.

Representation är ändå inte oviktigt, och en mer relevant sådan avser härkomst, kultur och språk. Man kan kanske förvänta att ett svenskt, europeiskt och västligt pris har en viss bias som resulterar i viss överrepresentation av svenska, europeiska och västliga priser, men i ett globalt tidevarv blir den snedfördelningen allt mer belastande för Akademiens vidkommande, särskilt när den är så grotesk till omfattningen.

Det är således inte bara koreanska som har misshandlats av Akademien, utan även hindi/urdu med dess 415 miljoner talare, vietnamesiska (85 miljoner), persiska (62 miljoner) med många fler. Dessa kulturer skulle alltså inte ha frambringat ett enda författarskap värdigt ett nobelpris.

Språklig representation bland litteraturprisen.

Statistiken berättar att 112 av 121 priser (92.6 %) omfattar litteratur på indoeuropeiska språk, medan språkfamiljen i sig täcker 45 % av världens befolkning. Överrepresentationen är således 2.3-faldig. Inom familjen är det inte oväntat germanska språk som dominerar med 61 priser (50.4 %), med en överrepresentation om 7.8 gånger. Nederländska är dock av någon märklig anledning inte representerat.

Romanska språk samlar 35 priser (28.9 %), vilket är en överrepresentation om 2.4. Därefter följer baltoslaviska språk med 13 priser (10.7 %) och 3.1x, grekiska med 2 priser (1.7 %) och 9.8x överrepresentation, samt bengaliska med ett enskilt pris (0.8 %) och en underrepresentation om 0.68x. Även uraliska språk med 2 priser (1.7 %) och 5.3x är överrepresenterade, tack vare Finland och Ungerns respektive priser.

Det enda språk som i statistisk mening är välrepresenterat är Japan, med 2 priser (1.7 %) och 1.03x. Med Han Gangs pris för i år hamnar koreanska på 0.86x underrepresentation, men om Sydkorea skulle kamma hem ännu ett pris, blir det istället en överrepresentation.

Bland underrepresenterade språk finner vi utöver hindi och persiska framförallt kinesiska, med hela 0.087x i underrepresentation. Siffran innebär att det skulle krävas 11.5 gånger fler pristagare för att kinesiska skulle nå paritet med 1x, eller sammanlagt 23 pris istället för de 2 som faktiskt har delats ut.

Jämför vi istället med svenskans 7 priser (5.8 %) och 42x i överrepresentation, skulle det krävas 960 kinesiska pristagare för att matcha det svenska litteraturundret. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det svenska litteraturområdet enligt Akademiens synsätt är 480 gånger mer relevant än det kinesiska, vilket nog inte har så mycket med verkligheten att göra. Än mer prekärt är saken för de indoiranska språken, som är 945 gånger mindre relevanta än det svenska, med ett enda pris (Rabindranath Tagore, 1913, bengaliska).

Eftersom detta är Asiens århundrade borde vi därför framgent se en strid ström av asiatiska författare erhålla litteraturpriset, och om det huvudsakligen är kvinnliga författare slår man två representationsflugor i en smäll.

Kategorier
Asien Politik USA

Irans bomb

Jordbävningar inträffar titt som tätt i Iran, men ett skalv häromdagen tros av en del bedömare i själva verket vara en nukleär testladdning. I så fall skulle Iran nu vara den tionde kärnvapenmakten i världen, jämte USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan, Nordkorea och folkmördarstaten Israel.

Iran förnekar visserligen att man har kapacitet för kärnvapen, och att dess kärnprogram är fredligt. Men även Mellanösterns enda ockupationsmakt tillika apartheidstaten Israel förnekar att man förfogar över kärnvapen. Tehran skulle alltså under alla omständigheter förneka innehav för att inte dra på sig Tel Avivs vrede.

Judestaten har också gång efter annan saboterat Irans centrifuger och anläggningar för anrikning av Iran, eftersom man vill förhindra att landet utvecklar kärnvapen. Även USA och dess lakejer har sökt störa Irans kärnprogram med sanktioner och isolering. Men anrikning sker förstås även för att framställa kärnbränsle för reaktorer, och det är varje lands rätt att göra så.

USA och dess lakejer skulle hejdas i sin framfart i regionen om Iran förfogar över kärnvapen.

Experter menar att Iran ändå har de grundläggande beståndsdelarna för ett kärnvapenprogram, men att man skulle behöva månader eller år för att färdigställa funktionella vapen. Men ett år har samtidigt gått sedan den israeliska terrorstaten inledde sin fullskaliga och olagliga invasion av Gaza och folkmordet på palestinier, och mullorna i Theran kan ha förutsett behovet redan då.

Man kan även ha fått vederbörlig hjälp av såväl Kina som Ryssland i att utveckla ett program, exempelvis i form av tekniköverföring, missiler eller rent av anrikat uran. Det kan ligga i båda dessa staters geopolitiska intresse att ge Iran lämpliga verktyg att hantera den aggressiva etnostaten, och avskräckande domedagsvapen ingår i en sådan arsenal.

Väst skulle visserligen aldrig tolerera iranskt kärnvapeninnehav, och Iran skulle därmed hamna i samma prekära läge som Nordkorea. Men eftersom Tehran i princip redan är lika isolerat som Pyeongyang, kan man lika gärna fullfölja strategin. I egenskap av shiamuslimskt land har man även en fnurra på tråden med övriga arabvärlden, varför man behöver uppgradera sin förmåga.

Iranska kärnvapen stoppar visserligen inte israelisk statsterrorism eller folkmordet i Gaza, men det inger ändå tillräcklig respekt för att tygla dåren Netanyahu i Tel Aviv från att släppa loss ondskans fulla krafter. Det balanserar även ekvationen i Mellanöstern något, och såväl judarna som jänkarna får därmed skäl att besinna sig.

En iransk bomb kan förändra dynamiken i regionen och försvaga ondskans axel USA–Israel.
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

🇨🇳 Folkrepubliken Kina 75 år

Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.

Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.

Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.

Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.

Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.

Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.

Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.

Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.

Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.

Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.

I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.

Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.

Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.

I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.

Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.

Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.

Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.

Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik

Ishiba ny ultranationalistisk shōgun

Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.

Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.

Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.

De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.

Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.

Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.

Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.

Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.

Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.