Australiska socialistregimens ledare Anthony Albanese har landat i Shanghai för att gjuta olja på vågorna i den konflikt som råder mellan Kina och den forna brittiska straffkolonin sedan några år tillbaka. Infektionen tog sin början 2018, då Scott Morrisons nationalistregering lydigt följde Washingtons påbud om att straffa ut Huawei från landets 5G-utbyggnad, men fick rejäl fart 2020 när samme Morrison föreslog en internationell coronakommision i syfte att peka ut det på förhand fastslaget skyldiga Kina.
Zhongnanhai svarade med strafftullar på vin, kol och en rad andra importvaror, vilket inte bara sved ordentligt i den australiska ekonomin, utan även i självuppfattningen av att vara en moraliskt överlägsen aktör i förhållande till kommunistregimen i Beijing.
Sedermera trappades konflikten upp ytterligare genom Morrisons ställningstagande kring Xinjiang och Hongkong, men framförallt då Australien beträdde krigsstigen genom att i pakten Aukus utmana Kinas ställning i Sydkinesiska sjön. Den paranoida psykosen kring Kina är allestädes utbredd i Australien, som på allvar tror att ett krig de två länderna är nära förestående.
Den skräcken förstärktes när Beijing som svar på Aukus etablerade en säkerhetspakt med Salomonöarna öster om Australien, en händelse som av Canberra tolkades som en avsikt att småningom militarisera medelst en militärbas. Det vore ju i strid med den «regelbaserade världsordningen», som stipulerar att bara USA får ha sådana baser.
Ozzie mates tappade således fullständigt fattningen, och fick plötsligt för sig att bli amerikansk vicesheriff i regionen. Men Australien hör geografiskt till Asien och har mycket riktigt ett omfattande asiatiskt inflöde, i form av dels migranter (över tio procent av befolkningen), dels studenter som göder den australiska utbildningssektorn med närmare trettio miljarder dollar per år, och dels turister.
Men viktigare än så är att Kina är Australiens största handelspartner, och därmed en garant för australisk välfärd. En wikisida upplyser om att handel och investeringar med Kina genererade drygt hundra tusen kronor per år till australiska hushåll, och det för tolv år sedan. Politiker som vill utmana den ekvationen måste vara en duktig idiot, vilket är ett passande epitet för Morrison.
Kina står för en tredjedel av Australiens export.
Albanese har här en mer realistisk hållning om beroendet till Kina, utan att för den skull ignorera säkerhetsintressen av verklig art. Möjligen kan hans besök – det första på sju år från Canberras sida – inleda en avspänningsfas som småningom kan leda till en normalisering. Det finns för Australiens del inget att vinna på att ta strid med Kina om västliga geopolitiska intressen, utan det är att slå krokben för sig själv.
Canberra kan lära av kiwierna i Wellington, som har en mer avslappnad attityd till Kina, utan att för den skull slå en koutou för Beijing. Man kritiserar Zhongnanhai när det finns skäl, men upprätthåller i övrigt utmärkta relationer i allt från handel och kultur till utbildning. Nya Zeeland beslöt ursprungligen i likhet med övriga Fem ögon att bannlysa Huawei från 5G-utbyggnad, men upphävde sedermera förbudet – Albanese bör ta lärdom.
Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.
Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.
En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.
Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.
Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.
Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.
EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.
Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.
Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.
Nya sidenvägen.
USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.
Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.
Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.
Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.
Representation är av vikt i nutiden, varför stats- och andra vänstermedier vänder på den givna ordningen bland nobelpristagare så att den eventuellt förekommande kvinnan nämns först. Samma ommöblering skulle förmodligen göras med avseende på etnicitet, könsidentitet och andra parametrar, men det är förstås mest spekulation om mediernas agenda.
Sant är emellertid att de olika kommittéer som har att besluta om priserna numera är finkänsliga för sådana externa parametrar, vilket måhända påverkar meritokratin negativt. Å andra sidan finns det i historien flera exempel på det omvända fenomenet, att mer meriterade personer har uteslutits just för att de är kvinnor, som Rosalind Franklin, vars arbete med röntgendiffraktion avslöjade DNA-molekylens dubbelhelix.
I statistiken avtecknas företeelsen i att blott trettio priser gick till (tjugonio) kvinnor under hela nittonhundratalet, medan trettiotre kvinnor har belönats under de första tjugofyra åren i innevarande sekel. Men det är nog inte främst ett uttryck för representationsiver, utan en given effekt av politisk jämställdhet, varvid kvinnor successivt har gjort entré vid universiteten och utmanat rangordningen.
Icke desto mindre dröjer sig en skevare fördelning kvar, nämligen i så måtto att kvinnor främst tar sig ton i de mjukare priserna, som fredspriset (16 %) och litteraturpriset (14 %), medan frekvensen sjunker i de hårdare vetenskaperna, nämligen med avseende på medicinpriset (6 %), kemipriset (4 %) och fysikpriset (2 %), samt även i ekonomipriset (2 %). Den ordningen kommer aldrig att ändras, av vissa givna biologiska orsaker, nämligen att distributionen av intelligens i respektive kön är olika, vilket ger avtryck i elitsammanhang.
En annan typ av representation rör geografisk fördelning, där USA tronar i ensamt majestät med 409 pristagare, följt av Storbritannien med 137, Tyskland 115, Frankrike 75 och lilla Sverige med 34 pristagare. Detta är dels ett uttryck för att USA och Västvärlden har dominerat världen under föregående sekel, men dels även en konsekvens av att priset är i svensk ägo, med allt vad det innebär i form av kulturell blindhet, enkannerligen med avseende på litteraturpriset.
Även här har man på senare år medvetet vidgat horisonten, varvid den tidigare eurocentrismen har fått ge vika för belönande av författare från världens alla hörn. Det finns ingen given orsak till att västliga författare skulle ha någon utpräglad fördel i författarskap, utan är en företeelse som borde ha en mer jämlik geografisk representation.
Givet det fokus på Kina som föreligger här kunde det vara av intresse att närmare granska representationen med avseende på just denna nationalitet, eller kanske snarare etnicitet i detta fall. Här har Folkrepubliken Kina en synnerligen medioker utdelning om fyra priser, varav två inte ens erkänns i landet och istället vanligen listas som tomma luckor i artiklar om priset.
I kinesisk historieskrivning uteblev fredsprisen 1989 och 2010…
Det dröjer sig om två fredspriser, som ett uttryck för att priset i fråga antingen går till en dissident i Öst eller en president i Väst, det vill säga en given politisering som Folkrepubliken inte vill kännas vid, och som vid tillfälle har gett upphov till protester och bojkotter.
Först 1989, då tibetlaman Dainzin Gyaco (Danzeng Jiacuo, 丹增嘉措) erhöll priset, och därefter 2010, då Liu Xiaobo (刘晓波) följde i samma spår – med konsekvens att norrmännen hamnade i frysboxen. Den senare valde för övrigt att självmant anta rollen som fängslad martyr, och avböjde ett flott erbjudande om exil i USA, där hans kritik förstås hade varit verkningslös.
Av de två «rena» kinesiska priserna gick ett i litteratur till Mo Yan (莫言) 2012, och ett i medicin till Tu Youyou (屠呦呦) 2015. Därtill kommer fyra kineser med förvärvat utländskt medborgarskap, nämligen Li Zhengdao (李政道) (fysik 1957; Taiwan), «Daniel» Cui Qi (崔琦) (fysik, 1998; USA), Gao Xingjian (高行健) (litteratur, 2000; Frankrike) samt «Charles» Gao Kun (高锟) (fysik 2009; USA), varvid skaran växer till åtta personer.
Med avseende på kinesisk etnicitet tillkommer tre personer födda i USA och tre i Taiwan, vilket då ger en total om fjorton kinesiska pristagare i bredare mening. Givet att 882 enskilda pristagare har erhållit priset, ger det en kvot om 1.6 % kinesiska priser, att jämföra med de 17.5 % som kineser representerar i världsbefolkningen.
Underrepresentationen är således mer än tiodubbel, men ändå ett givet uttryck för det förnedringens århundrade som Kina har befunnit sig i. Ett land statt i inbördeskrig och under ockupation har inte förmåga att bidra i nämnvärd utsträckning till vetenskapens fromma, och inte heller ett utfattigt land i begrepp att resa sig under tidvis horribla politiska reformer.
Däremot kan man redan nu inteckna en störtskur av framtida kinesiska priser, givet att Kina nu har rest sig och är den ledande makten i fråga om teknik, forskning och utveckling, och givet att priserna vanligen delas ut med stor fördröjning, nämligen då innebörden av upptäckten står på mer fast grund. De vetenskapliga priserna har aldrig tagit politiska hänsyn, varför Kina i detta avseende inte kommer att missgynnas.
En konsekvens av eurocentrismen är emellertid att Kina – likväl som Japan, Korea och Asien i stort – är kraftigt underrepresenterat i litteratur, med blott två pristagare av hundranitton (1.6 %), och det hade inte behövt vara så. Den kinesiska och östasiatiska litterära skatten är tämligen omfattande, och de skeenden som har präglat regionen under det seaste seklet har gett upphov till makalös litteratur, för vilken Akademien har varit i det närmaste blind.
Det ringa antalet pristagare innebär att den stora litteraturnationen Kina även här har en tiofaldig underrepresentation i förhållande till folkmängden, medan svenska författare har premierats fyrtiosex gånger oftare än vad den ringa populationen motiverar – det är en sinnessjuk ordning, och motsvarar inte verkligheten avseende litterär kvalitet.
Givet detta förhållande kunde man ju redan nu – i dag, om ett par timmar! – kompensera för detta miserabla faktum genom att ge priset till avantgardistiska novellistan 残雪. Akademien har att ständigt förhålla sig till omvärldens politiska spänningar, och i år är det helt enkelt inte läge för en dement US-president eller annan frihetshjälte i Väst och inte heller för en (ukraïnsk) dissident i Öst, varför man kommer att söka sig utanför den krutladdade sfären.
För all del skulle även japanske 村上春樹 eller kinesiske 阎连科 komma på fråga, likväl som landsmaninnan 西西 eller kanske rent av högoddsaren 余华, men magkänslan stannar ändå på Can Xue.
Född 邓小华 i Changsha 1953 genomled hon den nykläckta folkrepublikens barnsjukdomar och rubbade politiska kampanjer, inte minst antihögerkampanjen 1957 i vilken hennes föräldrar pekades ut som högerelement och för detta fängslades eller skickades ned på landet för omskolning.
Sedermera inträffade även den tumulta kulturrevolutionen 1966–1976 under Can Xues tonårstid, vilket satte stopp för den vidare utbildningen och lade grunden för ett senare författarskap, även om hon själv förnekar att det skulle finnas politiska undertoner i texterna – kanske ett måste när man arbetar under ett system som gärna censurerar obekväma politiska yttringar.
Tillägg: Akademien fortsätter dessvärre i eurocentrismens spår genom att ge priset till norbaggen Jon Fosse, vars smala alster knappt läses av någon utanför de allra mest hängivna av kretsar. Visst ska vi pliktskyldigast läsa honom, men det får stanna vid ett enskilt verk, eller två. Så trist, så tråkigt.
Smakprov ur Can Xues 边疆 (Bianjiang / Gränsområdet; 2008).
Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.
Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.
Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.
Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.
Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.
Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.
Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.
Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.
Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.
Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.
Domedagsretoriken är kanske tröttsam, men den har ändå visst fog för sig. Civilisationer som Europa och Kina har växelvis rest sig och stagnerat i cykler, om än inte i fullständig regelbundenhet. Dessa civilisationens hjärtslag beror i sin tur på en rad faktorer, som till sin natur är ganska komplexa, och inte alls särskilt förutsägbara, främst beroende på externa faktorer.
Men uppgång och fall är ändå givna periodiska företeelser, och det finns därmed ingen anledning tro att historien inte än en gång ska upprepa sig. Faktum är att vi redan är inbegripna i ett sådant skifte, varvid Kina och senare Indien återtar sina forna och rättmätiga positioner i världsekonomin, medan Väst präglas av stagnation och förruttnelse.
Sådan «kliodynamik» skissar ett förlopp med en uppgångsfas, präglad av demografisk tillväxt (babyboom) och därmed en korresponderande ekonomisk sådan, följd av avmattning och sedermera recession. Tillbakagången karakteriseras i sin tur av allt större konkurrens på arbetsmarknaden och växande ekonomisk ojämlikhet, vilket leder till interna motsättningar och i värsta fall konflikt eller rent av inbördeskrig om det inte pareras.
Med Sverige som exempel utgjorde en inhemsk övergång från utfattigt bondesamhälle till industriell demokrati en grund för omfattande tillväxt, accentuerad av externa faktorer som andra världskriget, efter vilket den svenska demografin och dess intakta industri möjliggjorde en omfattande ekonomisk tillväxt och en klassresa till socialistiskt välfärdsland.
Jätteproppen Orvar, eller den generation som föddes under 1940-talet, har således haft det särdeles förspänt i livet. Man har alltid med enkelhet kunnat finna arbete och bostad, och man har kunnat se fram emot en trygg framtid med en aldrig avtagande tillväxt.
I kontrast har efterföljande generationer haft det successivt svårare, men samtidigt även enklare i viss mening, givet att boomergenerationens politiska reformer åstadkom allt större välfärd med fri högre utbildning och andra förmåner. Men här återfinns den första vändpunkten, i det att alldeles för många personer utbildas för yrken som inte har motsvarande behov.
Med större konkurrens om de givna positionerna på arbetsmarknadens högre nivåer uppstår ett allt större akademiskt trasproletariat, varvid universiteten i sig transformeras till bastioner för klasskamp och radikalisering. Denna omdaning kan sägas ha tagit sin början under det omvälvande året 1968, och har sedermera utmynnat i en allt mer vänsterbliven akademi omfattande allt från genusöverideologi till fullfjädrad woke – den långa marschen genom institutionerna.
Med avmattning i ekonomin följer även ett behov av att importera arbetskraft för att hålla låneekonomin i gång, vilket har lett till omfattande invandring. Dessvärre har denna varit av alldeles fel slag, och mer präglats av förment sorg om tredje världens utarmade folk än kompetens, även om de som i slutändan har anlänt hit är förslagna sociala turister, medan de verkligt förtryckta har lämnats hemmavid.
Här har ännu en konfliktyta öppnats, och den kompletteras med relokalisering av industri till Asien, vilket har medfört att industrin i bruksorterna har avstannat och den traditionella arbetarklassen övergetts. Sverigedemokraterna är svaret på båda dessa fenomen, och man finner motsvarande utveckling i resten av Europa och även i USA med dess rostbälte.
I nutiden skördar vi konsekvenserna av denna utveckling med allt fler kluster av utanförskapsområden präglade av massiv kriminalitet och våld, samtidigt som arbetslösheten stiger och ekonomin kärvar. Avmattning och upphettning präglar visserligen ekonomin i naturliga cykler, men detta är en permanent företeelse till följd av en rad omständigheter.
Den kull till vilken vi överlämnar detta elände är samtidigt inkapabel att hantera situationen, vilket alltså ger den slutliga undergången. Vi talar om den söndercurlade generation Z, som präglas av ständig ångest och oro, trots – eller kanske snarare på grund av – att man har levt i en vadderad fantasitillvaro.
Detta är alltså generation snöflinga, en «kroppspositiv» kull som kräver «trygga rum» och «triggervarningar» vid universiteten för att inte falla ihop av en plötslig «mikroaggression» av verklighet. Det är generation Klimat-Greta, a non-fucking generation som röker braja hellre än dricker alkohol, och som har ständig ångest över «klimatet» – trots att klimatförändringarna inte kommer att påverka dem annat än positivt.
Den svenska situationen känner jag inte i detalj, men i USA har 42 % av gen Z diagnosticerats med någon form av psykisk ohälsa. Givet att inte alla söker vård, och att det därmed finns ett omfattande mörkertal, kan man på goda grunder hävda att hela kullen är psykiskt störd med hela raddan av bokstavskombinationer. Asperger-Greta är i detta hänseende helt «normal».
En femtedel av de amerikanska ungdomarna går i terapi, medan hela 57 % tar någon form av läkemedel för psykiska besvär, utöver droger som fentanyl. Motsvarande utveckling sker även i Europa och Sverige, att döma av explosionen i diagnoser. Till detta kommer även den omfattande identitetskrisen till följd av identitetspolitik, med allt större andel ungdomar som definierar sig som «ickebinära».
Det är alltså denna generation som ska förvalta och vidareutveckla välfärdsarvet, i konkurrens med mer rationella och materialistiska arméer av kinesiska ingenjörer. Samma generation ska tydligen gå i krig med Kina om Taiwan, om jag förstår de politiska signalerna från Tidölaget korrekt – men var och en förstår ju utgången av ett sådant scenario.
Till yttermera visso underpresterar samma generation lättkränkt i internationella jämförelser, vilket för övrigt är en kontinuerlig trend. Oavsett hur «kreativ» man tror man är i kullen i fråga, kommer i slutändan den mer kunniga världen att ha det absoluta övertaget i vetenskaplig och teknisk utveckling, och därmed även i ekonomi och dess följder i kulturverksamhet.
Så går alltså Västvärlden under, i en inre kulturrevolution och inre stridigheter om de smulor som blir över när det dukade bordet har konsumerats. Även Rom gick under efter en tid av fullständig galenskap och dekadens, och det är ett ständigt återkommande mönster i världshistorien. Förloppet kan nog inte förhindras, utan lär småningom leda till krig.
