Kategori: USA

Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Manipulation av rättvisan

Anglosfären med Storbritannien och USA i spetsen fortsätter att lägga sig i Kinas interna angelägenheter och Hongkongs rättsordning, på ett sätt som inte hade tolererats i den omvända ordningen. Att förtala Hongkong och så tvivel kring Kina lyckas man förstås med, men frågan är i vilket syfte och till vilken nytta – Hongkong är numera säkrat från vidare geopolitiska framstötar och vilar tryggt i Kinas famn.

Under den gångna veckan utfäste Hongkongs polis belöningar på en miljon HKD för ytterligare fem personer som har avvikit från rättvisan, utöver de fem som redan är internationellt efterlysta. Ärendet fick Washington och London att protestera, bland annat för att nämnda länder låter husera de misstänkta, som i ett fall även har amerikanskt medborgarskap.

Hongkongs polis lät även förstå att «Agnes» Zhou Ting (周庭) småningom skulle komma att omfattas av efterlysning och belöning, om hon inte frivilligt återvänder från «exil» i Kanada. Även i detta fall mumlade Five eyes om den regelbaserade världsordningen, mänskliga rättigheter och så vidare, med vilket de kanske egentligen menar den avskyvärda misshandeln av Julian Assange snarare än Hongkongs internationellt vedertagna och rättssäkra praxis.

Mest högljudd är man emellertid i fallet kring mediemogulen «Jimmy Lai» Li Zhiying (黎智英), vars rättegång nu har inletts. Här menar 10 Downing Street att Li är «brittisk» medborgare (BNO-status) och att man därför har intresse av att bistå honom i ärendet. Samtidigt säger man sig agera i egenskap av part i målet kring den sinobrittiska deklarationen om Hongkongs överlämnande, som man menar inte efterföljs till punkt och pricka.

Mer oklart är vad USA har för legitimt intresse i saken, eller för övrigt den skara västliga konsulära figurer som har valt att bänka sig i rättssalen för att med sin närvaro försöka idka påtryckningar gentemot Hongkongs alltjämt självständiga rättsväsende. Det omvända förfarandet i ett västligt land skulle betraktas med viss häpenhet.

World Justice Projects «Rule of Law index» 2023: Hongkongs rättvisa står sig väl i världen.

Men oavsett Lis passinnehav är han åtalad för att ha verkat i Hongkong, och i strid med dess lagar, såväl av äldre kolonialt snitt som den nyare nationella säkerhetslagen. Ärendet handlar ingalunda om pressfrihet, utan om Lis medverkan i att sälja ut Hongkong till främmande makt och på annat sätt ha deltagit i secessionistisk verksamhet, aktiviteter som är minst lika straffbara i kolonialländer som USA och Storbritannien.

Rättvisan måste ha sin gång, och det finns här ingen anledning anta något annat än att Lis fall kommer att prövas i enlighet med gängse normer. Om man på förhand antar att domen kommer att bli fällande och straffet långt, är det bara för att man då är intimt införstådd med den anklagelseakt som ligger till grund för åtalet.

Kategorier
Afrika Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Cop-out 28?

Mycket väsen för ingenting. Så kan man kanske sammanfatta den gångna veckans klimathysteri i de gängse medierna med anledning av klimattoppmötet COP28-CMP18-CMA5 i Dubai, med sedvanligt överdrivet fokus i svensk statstelevision. Men avtalet är ändå en ganska nykter kompromiss.

Efter hela tjugoåtta sejourer, med början i Berlin 1995, tycks man här för allra första gången ha fått in ordet «fossila bränslen» i sluttexten, vilket får de hängivna aktivisterna att jubla. Nu är oljans dagar räknade, menar man, men oljeländerna tycks inte hålla med, och det är inte heller vad avtalet säger.

I denna «första globala inventering», som protokollet kallas, enas parterna om (punkt 28) behovet av djup, snabb och ihållande reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med 1.5 °C-målet samt förordar att parterna bidrar till ett antal globala ansträngningar i nationellt utformade program.

En sådan punkt (28d) berättar alltså om utfasning av fossila bränslen i energisystem (det finns andra tillämpningar, som produktion av stål, betong och konstgödsel) i syfte att uppnå nettonollbalans 2050, men på ett rättvist, ordnat och jämlikt vis. Det är egentligen ingen skillnad från tidigare målsättning, och innebär att den rika industrialiserade världen med dess historiska utsläppsskuld måste fortsätta att gå före, medan fattiga tillväxtnationer som Indien ges möjlighet att reprisera den industriella revolutionen ännu ett varv, i likhet med Kina.

Kumulativa andelar av utsläppen.

Även Kina räknas som ett utvecklingsland i denna diskurs, vilket är med sanningen överensstämmande i så måtto att det fattiga inlandet i västerled inte tillnärmelsevis har nått samma utvecklingsgrad som den rika östkusten. Av denna anledning kan Kina alltjämt smälla upp två nya kolkraftverk i veckan, motsvarande sex gånger så många som resten av världen sammantaget.

Men Kina har samtidigt åtagit sig att reducera utsläppen, med beräknad topp 2030 och utsläppsneutralitet 2060. Kina är vidare den aktör som har överlägset störst produktion av förnybar energi via sol, vind och vatten, vilket bara är ett annat uttryck för att världens fabrik har ett omåttligt behov av energi.

Kina är momentant världens största utsläppare, men står i termer av ackumulerat utsläpp bara för en tiondel av det globala bidraget sedan industrialiseringens början, att jämföra med USA:s en femtedel. Kina har samtidigt fyra gånger så stor befolkning som USA, varför man i ackumulerat utsläpp per capita blott står för ungefär en åttondel av det amerikanska bidraget.

Rättviseaspekten i usläppsfrågan: kolonialmakter har sedan industrialismens början berikat sig genom höga utsläpp per capita.

Det innebär inte att Kina har fri lejd att bli en lika stor klimatbov som USA, men det sätter rättviseaspekten i klimatavtalet i perspektiv. När folkrika stater som Indien och Indonesien följer i Kinas spår, för att inte tala om Afrika som kontinent, kommer reduktion av utsläpp i övriga världen att ätas upp med råge av utsläpp i sådana tillväxtregioner.

En elementär konsekvens av detta är att utsläppen inte kommer att mattas än på länge, och än mindre minska, och att 1.5 °C-målet därför är en chimär som sedan länge mest figurerar som något slags dekorativ rest från tidigare ambitioner. Uppvärmningen kommer inte heller att göra halt vid 2 °C eller 3 °C, utan kursen är för närvarande lagd mot 4–5 °C.

1.5 °C-målet enligt Paris-avtalet förutsätter en utsläppstopp 2025. Vi ser inte en sådan formeras.

En mer realistisk ambition är därför ett delta om 2–3 °C, och man kan i avtalstexten faktiskt finna stöd för en sådan. Punkt 28a berättar om att tredubbla den förnybara kapaciteten och dubbla energieffektiviteten till 2030. Punkt 28e nämner accelererat nyttjande av låg- eller nollemitterande energislag som kärnenergi samt tekniker som koldioxidavskiljning och -lagring.

Tonvikten ligger således på teknisk utveckling, samtidigt som man ger grönt ljus för att nyttja fossila källor under en längre övergångsperiod för att säkra energistabiliteten. Det är ungefär den ståndpunkt som numera hävdas av den svenska regeringen, och är alltså den internationellt dominerande, till skillnad från den mer radikala falangens krav om mer drastiska och omstörtande åtgärder.

Texten berör inte befolkningskomponenten i klimatfrågan, exempelvis att Afrika kommer att stå för ett tillskott av tre miljarder människor fram till sekelskiftet, samtidigt som kontinenten industrialiserar under nyttjande av kolkraft. Man får anta att det är inbakat i kalkylen, och att det åligger Kina och Västvärlden att bistå i att elektrifiera Afrika med förnybara källor – Sahara och Sahel väntar alltjämt på enorma solfarmer.

Avtalet berör inte heller sådana futtiga frågor som ett mindre klientel av gröna och vänsterliberala extremister i Västvärlden tenderar att bekymra sig om, exempelvis köttkonsumtion, utan lyfter blicken till en högre nivå omfattande livsmedelssäkerhet och adekvat näring i arbetet med att reducera utsläpp i sektorn.

Dokumentet lär därför knappast uppskattas av Klimat-Greta, Bjerström och de mer extrema falanger dessa representerar, men framstår för majoriteten av världens länder och medborgare som en god kompromiss och ett betydligt mer realistiskt utspel än de hysteriska utfall som numera dagligdags kommer från FN-chefen och andra instanser och figurer.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Efter Rysslands seger

Zelenskyj är i Washington för att tigga mer pengar, men Republikanerna håller tills vidare inne med stöd tills Creepy Joe Biden är beredd att kompromissa kring inrikespolitiska krav. Samtidigt höjs allt fler röster mot vidare engagemang i Ukraïna, eftersom investeringen inte längre betalar sig.

Frågan som ställs öppet är vad ytterligare sextio miljarder dollar ska kunna åstadkomma som hundra miljarder tidigare inte har resulterat i. Kievs så kallade motoffensiv blev en praktflopp, och man mäktade inte med att återta mer än en kvarts procent av förlorat territorium. Samtidigt avancerar nu Moskva över hela linjen.

I propagandamedier håller man emellertid alltjämt hoppet och humöret uppe genom att i sedvanlig kumbayajournalistik berätta om de svåra ryska förlusterna, utan att ställa det i proportion till utblödningen på den andra sidan. Matematiken är på Rysslands sida i kraft av det större landet, och problematiken kring personal och materiel är därför alltid mer trängande på den ukraïnska sidan.

Det kan för många vara svårt att ta in, men Ryssland har alltså vunnit kriget. Den enda fråga som återstår att besvara är när en fred kan undertecknas och under vilka villkor. Man kan förlänga striderna i oändligheten om man så vill, kanske för att fortsätta nöta på Rysslands förmåga, men det sker i så fall på bekostnad av det ukraïnska folket, som får utkämpa Washingtons skuggkrig.

Preliminärt resultat av två års krig är att Ryssland tar en femtedel av Ukraïna, nämligen fyra nya oblast utöver redan annekterade Krim; att närmare en halv miljon män har mist livet i en konflikt som kunde ha undvikits; att återstoden av Ukraïna för lång tid framöver kommer att vara i synnerligen uselt skick, och inte för överskådlig framtid förmår kvalificera för medlemskap i EU.

En annan konsekvens är att Europa hör till förlorarna när summeringen görs, medan USA mestadels har kunnat casha in på försäljning av vapen och naturgas (man sprängde Nord stream av en given anledning). EU går nu in i recession efter två års energikris, inflation och inbromsning i ekonomin, och frågan är hur Bryssel egentligen föreställer sig framtiden.

Säkerligen kommer man att placera Ryssland i frysboxen för överskådlig tid, även om man förr eller senare måste normalisera förbindelserna med Moskva. Ryssland kommer så att säga inte att försvinna, samtidigt som jättelandet förfogar över enorma naturtillgångar i form av gas, olja och inte minst spannmål. Bryssel och Moskva måste enas om en säkerhetspolitisk doktrin som ger stabilitet.

Ska man samtidigt alienera Kina med allt större mått av «derisking» och geopolitiska bråk, är den vidare frågan hur Europas välfärd ska säkerställas. Vi har med Beijing ett ömsesidigt beroende i handel som riskerar att äventyras med allt fler inslag av exportkontroll, tariffer och andra frihandelsfientliga mekanismer likväl som sanktioner och andra politiska ingrepp.

Europa är inte i någon mening självförsörjande, utan är hårt exportdrivet. Samtidigt kan vi inte förlita oss på det nyckfulla USA, som även under den «gode» presidenten Sleepy Joe har infört lagar som attraherar europeiska företag och europeiskt kapital, varvid Europa missgynnas kraftigt. Samtidigt är Donald Trump bara ett år bort från presidentposten, som han har goda chanser att återerövra.

Vi kanske har betydligt större värdegemenskap med USA, men om vi samtidigt alltid drar det kortaste strået i den relationen, är den givna strategin att vi måste hedga med Kina och göra EU till en tredje pol i den polycentriska ordning som nu utkristalliserar sig.

Babblet om Kina som en «systemisk rival» är missvisande, och har aldrig tidigare förekommit i diskursen. Det är mest ett påfund av den USA nära stående presidentskan von der Leyen, som har krokat arm med Biden i ansatsen att utmana Kina. På det finns inte så mycket att vinna, och det enda resultat vi har sett hittills är att Beijing och Moskva därmed dras närmare till varandra, vilket inte är ägnat att gynna Europas sak.

Å du bittra öde…
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Drakens år 2024

Sitter med Taylor Swift i lurarna och funderar en smula över året som har gått och det som kommer, om det nu verkligen är meningsfullt att avgränsa tiden sålunda. Skämt åsido – jag har väl för fan inte Taylor Swift i lurarna! – men artisten i fråga blev av någon anledning utsedd till «årets person» av en amerikansk journal med den traditionen.

Inte för att det är något fel på Swift – en snygg, talangfull och framgångsrik kvinna – eller hennes fans (främst bland millenniumgenerationens vänsterväljare), utan snarare då att hon och den muzak i huvudfåran som hon representerar framhålls som crème de la crème 2023. Det säger kanske mer om Väst än Swift, vid närmare eftertanke.

Ett mer rationellt val hade annars varit Jevgenij Prigozjin, Wagner-gruppens befälhavare som gjorde myteri, korsade Dnepr åt andra hållet för att tåga mot Moskva och utmana kejsaren Vladimir Putin, och sedermera togs av daga av nämnda imperator i ett effektfullt fyrverkeri på hög höjd. Men Time ville kanske inte ge Ryssland mer uppmärksamhet i ett skede då Moskva är i färd med att vinna kriget, utan valde att istället piffa upp atmosfären med en smula flärd, glitter och drömsk countrymuzak.

Allra helst som 2023 blev en naturlig fortsättning på det svåra tjugotalet, med ytterligare en front öppnad i Palestina, jordbävning i Türkiet, recession i Sverige och Europa samt fortsatt käbbel och bråk mellan stormakterna USA och Kina, innefattande en bisarr episod kring en kinesisk väderballong som förirrat sig in över Nordamerika.

Detta kommer emellertid att ha sin givna fortsättning under 2024, som i traditionell kinesisk tideräkning utgör drakens år (龙年longnian), i vart fall från tionde februari och framåt. Den kinesiska lunisolarkalendern förlitar sig på en sexagesimal indelning av tiden genom att kombinera tio så kallade himmelska stammar (天干tiangan) med motsvarande tolv jordiska grenar (地支dizhi), vilket ger en annan sorts referensram än löpande årtal.

Zodiakens djur sammanfaller med de jordiska grenarna, varför draken återkommer vart tolfte år. Draken är förstås i egenskap av symbol för Kina självt den mest omtyckta av figurerna, varför drakår brukar ge en mindre babyboom – något Kina kan behöva efter att ha nått toppen på befolkningskurvan och sedermera passerats av Bharat under 2023.

Ledargarnityret i Zhongnanhai är visserligen av det mest rationella och jordnära slag man kan föreställa sig, men det finns i den kinesiska kulturen ändå ett ganska stort mått av vidskeplighet, som kan spela in i politiken. Exempelvis sågs det som ett oroväckande omen när en förödande jordbävning inträffade i Tangshan 1976 (ett drakår), och mycket riktigt avled Mao Zedong bara någon månad senare, vilket i sin tur ledde till kursändring i Kina med den närmast ofattbara utveckling som har lett till dagens kinesiska supermakt.

På samma sätt kan drakens år 2024 ge extra skjuts i någon viss riktning, och det är inte helt otänkbart att Beijing drar nytta av tumultet i Ukraïna och Palestina för att slutligen befria (eller invadera) Taiwan. Tiden rinner nämligen ut för ett sådant företag, och läget blir kanske aldrig bättre än nu.

Visserligen skulle Xi vilja rusta militären ytterligare några snäpp för att vara säker på att segra, särskilt under amerikansk intervention, ty annars kan en smärre katastrof vänta landet och dess befolkning. Men att vänta ytterligare i en tid då USA pressar hårt med exportkontroll och andra instängningsmekanismer kan å andra sidan göra att tillfället försvinner för alltid, vilket naturligtvis är Washingtons intention och förhoppning.

Den amerikanska pressen gör emellertid att Kina under alla omständigheter måste agera, exempelvis genom att svara med samma mynt kring exportkontroll av kritiska råvaror och produkter där man har övertaget. Vita huset spelar ett högt spel när man försätter Kina i trångmål.

Mycket talar visserligen för att Kina över tid kan övervinna de amerikanska handelshindren, och man har redan avancerat snabbare än väntat i halvledarteknik och utveckling av supderdatorer med inhemska komponenter, men man förlorar samtidigt moment i den aktuella AI-konkurrensen och annan forskning utan ledig åtkomst till de ledande processorerna.

Kina har också överlägsen produktionskapacitet, men då både Washington och EU talar högt i termer av «derisking» och att återindustrialisera i tillämpliga delar, är nu det bästa tillfället att agera i frågan kring Taiwan. Vid ett slag mellan Kina och USA i Sydkinesiska sjön kan Kina tack vare sin kapacitet snabbt rikta om ekonomin mot krigsproduktion av fartyg och annan materiel, medan USA inte längre förfogar över den förmågan.

Ytterligare en faktor som talar för kinesisk intervention är att provinsval hålls i Taiwan i början av året, med förväntad utgång i att Framstegspartiet JMD behåller makten och därmed att anspråken på självständighet förnyas och intensifieras. Nationalistpartiet GMD saboterade för sig själv genom att inte komma överens med Folkpartiet MZD om en gemensam plattform.

Ett avgörande kring Taiwan kan därför bli huvudnumret under kommande år, och det skulle i så fall leda till omfattande effekter på världsekonomin. Den inflation och nedgång i ekonomin vi har sett under kriget i Ukraïna är en västanfläkt i jämförelse med vad som väntar under en drabbning mellan USA och Kina, om än aldrig så begränsad till just Taiwan – och allt talar för att en sådan utveckling inte blir begränsad. Håll i hatten, för nu kan det börja blåsa på allvar!

Årets tevedrake i Kina är som sig bör AI-genererad med namn Longchenchen (龙辰辰), där 辰 (chen) utgör en jordisk gren. Av ren händelse motsvarar 辰 (chen) även riktningen 120°, vilket råkar vara där Taiwan befinner sig i förhållande till fastlandet… underskatta aldrig vidskeplighet!
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Bra krig för Kina!

Det oproportionerliga övervåldet har fått en ny guldstandard med den judiska ockupationsmaktens fullskaliga invasion av Palestina och de bombmattor som har fällts över den tätbefolkade Gaza-remsan. Närmare 18 000 palestinier har redan fallit offer, varav en stor andel barn. Ett par hundra sjukhus har bombats i jakten på palestinska frihetskämpar, men de som har fått plikta är för tidigt födda spädbarn och andra patienter.

Ändå går Netanhyahu alltjämt fri, och har inte likt Putin fått Internationella brottmålsdomstolen att utfärda en arresteringsorder, trots att krigsbrotten står som spön i backen. Denna underliga obalans i den «regelbaserade världsordningen» ska givetvis förstås som att domstolen är ett verktyg för Väst att nyttja mot förmenta fiender snarare än mot de egna, till vilka den judiska skurkregimen hör så länge USA står som garant för dess handel och vandel.

Även i Sverige och övriga Europa finns en stor skara israelapologeter och washingtonlakejer, och för all del även ett betydande stöd för den palestinska saken. Men flashbackmobben som önskar död och pina för palestinier, som man likt Tel Aviv ser som ohyra på avhumaniserad fason, förstår uppenbarligen inte de vidare konsekvenserna av vad som nu timar.

En elementär sådan följd är att Israel och USA för det globala syd åter framstår som de skurkstater man alltid har utgjort, och att den normaliseringsprocess som har varit förhandenvarande i Mellanöstern nu är utraderad och fullständigt död. Israels vendetta in i Palestina har väckt ont blod i Arabvärlden och lagt grund för hat, antisemitism och terrorism för ytterligare ett halvsekel framåt – tillväxten är säkrad.

En annan återverkning är att den palestinska diaspora som nu drivs på flykt i slutändan hamnar i Europa, där man inte är välkommen. I Mellanöstern vill man inte längre upplåta palestinska flyktingcentra, och inte heller gå Israel till mötes genom att inrymma det fördrivna folket. Följden blir än mer antisemitism och grogrund för terror i Europa, kanske inte just det jerusalemklicken hade önskat sig.

Ytterligare en effekt är att fokus skiftar från Ukraïna, och att Ryssland därmed kan säkra segern fortare när biståndet till Kiev sviktar. Stödet från både regeringar och privatpersoner har redan fallit dramatiskt, och med budgetstrid i Washington ser det mörkt ut för vidare hjälppaket till Zelenskyj. När USA stänger kranen följer EU efter med automatik, och Moskva kan fullfölja uppdraget utan större motstånd. Ryssland har därmed inte bara vunnit kriget, utan kan lägga beslag på hela Ukraïna när fredssamtalen uteblir.

Men det allra största geopolitiska utfallet är till Kinas fördel, eftersom man hamnar i skugga från de gängse attackerna mot landet när Europa och USA borrar ned sig i heta konflikter. USA skulle helst av allt vilja rikta alla resurser mot att bekämpa Kina, vilket är just varför man drog sig ur det tjugo år långa invasionskriget i Afghanistan, men har alltså istället begåvats med inte mindre än två nya scener.

Utöver att krigen dränerar resurser och sänker ekonomin för framförallt Europa tillkommer att Beijing kan bunkra upp ordentligt med billig olja, gas och spannmål i en kraftigt ökad handel med Ryssland. Den egna ekonomiska nedgången är i sammanhanget en västanfläkt, och i förhållande till Väst stärker man sina kort ordentligt.

Även i diplomatisk mening står Zhongnanhai som vinnare i egenskap av formellt neutral stat utan kolonial historia, särskilt när USA åter visar sitt fula aggressiva tryne. Kinas diplomatiska offensiv i Mellanöstern får en skjuts framåt när den amerikanska örnen åter hotar regionen med kanonbåtar.

Ur kinesisk synvinkel kan krigen därför sägas vara till viss fördel, men egentligen står alla som förlorare i större konflikter av detta slag. Det rör sig inte om ett nollsummespel där en vinnare tar allt, utan snarare om ett förlust-förlust-scenario där alla förlorar – eller omvänt en vinn-vinn-situation i en fredligare utveckling, om en sådan hade fått företräde.

Kina kan ändå sägas förlora minst i sammanhanget, och man skulle ha betydligt mer att vinna på fred och business as usual. USA kommer undan lindrigt i det korta perspektivet, men tappar alltså moment i förhållande till Kina. Störst förlorare är självklart Ukraïna och Palestina, som får bita i gräset ordentligt, men även vi i Europa, som hamnar i recession och tappar ytterligare i globalt inflytande. Det är ingen bra ordning.

Dresden, Tokyo, Gaza… judestaten lägger Palestina i ruiner och intensifierar sin ambition att vidga sitt livsrum på palestiniernas bekostnad.