Kategori: Vetenskap

Kategorier
Kina Kultur Teknik Vetenskap

嫦娥六号: Kina triumferar igen

Chang’e 6 (嫦娥六号) har lyft från månens baksida med ett par kilo grus, och väntas dimpa ned i Inre Mongoliet om tre veckor. Förvisso kan mycket alltjämt gå snett, men i praktiken är de svåraste momenten avklarade, och återfärden mer eller mindre ett rutinuppdrag.

Kina triumferar därför igen, och man bygger vidare på tidigare framsteg. Man var först med att landa på månens baksida med Chang’e 4, och återvänder nu med en mer komplicerad mission att plocka upp material från den geologiskt annorlunda baksidan.

Innevarande uppdrag föregicks av Chang’e 5, som utförde samma uppgift på framsidan, det vill säga sådant som jänkarna mäktade med redan på 1960-talet. Men eftersom månen mer eller mindre övergavs när Apollo-programmet lades ned, finns ett nyvaknat intresse för de unika mineraler som månen härbärgerar, inte minst för att de kan utgöra komponenter i framtida teknik.

USA har till och med gjort ett undantag i sitt sinofobiska Wolf amendment från 2011, den McCarthy-liknande lag som förbjuder Nasa att samarbeta med det kinesiska rymdprogrammet, nämligen för att detta även kan ha militära applikationer. Alltså till skillnad från det amerikanska… Även proverna från Chang’e 6 kommer att fördelas generöst världen över i grundforskningens sanna anda, även till den fascistoida regimen i USA.

I denna förnyade rymdkapplöpning kan man notera att det kinesiska programmet är oerhört robust, med blott något enstaka missöde, medan andra nationers uppdrag är mer svajiga med förseningar, krascher och allsköns fiaskon. Det borgar för fortsatt framgång för det kinesiska programmet.

USA får ändå anses ha kvar ett smärre övertag, men det är nog bara en tidsfråga innan Kina är ikapp och förbi. Artemis-programmet med dess förseningar och hafsiga planering förskräcker, samtidigt som USA snart står utan rymdstation när ISS pensioneras. Space X och andra privata alternativ är intressanta, men frågan är om de verkligen kan leverera i fråga om färder till månen och Mars.

Chang’e 6 utgör det tredje steget av fyra i Kinas månutforskningsprogram, med slutgiltigt syfte att etablera en obemannad bas vid sydpolen. Orsaken till att sonden har kunnat operera på månens baksida, där radioskugga råder, är att Kina har ett satellitsystem för kommunikation med jorden.

Systemet – Queqiao 2 ( 鹊桥二号) – består av en satellit i jord–månesystemets L2-punkt, det vill säga en av de gravitationsfria lagrangepunkter som utgör jämvikter i systemet. Satelliten, i bruk sedan april, ersätter därmed den tidigare Queqiao 1 från 2018 i samma punkt. Även detta system är unikt för Kina.

Som sig bör är de kinesiska namnen på farkoster och företeelser i programmet hämtade från kinesisk mytologi, på samma sätt som amerikanska och europeiska missioner nyttjar västerländsk mytologi. Chang’e (嫦娥) är således en skönhet som bor på månen med kaninen Yutu (玉兔), medan Queqiao (鹊桥) är namnet på en bro (Skatbron) i en klassisk saga.

Uttal:
嫦娥 (Cháng’é, /ʈ͡ʂʰɑŋ³⁵ ˀɤ³⁵/)
鹊桥 (Quèqiáo, /t͡ɕʰy̯ɛ⁵¹ t͡ɕʰi̯ɑʊ̯³⁵/)
玉兔 (Yùtù, /y⁵¹⁻⁵³ tʰu⁵¹/).

Tygmärkets utformning är snarlik den för sagans framställning i allmänhet, med sonden renderad som flickan Chang’e svävande över fluffiga moln mot månen.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Bevisläget för ultraprocess

Här är ett snabbt «quiz» för dig: givet att diabetes, cancer, alzheimers, fetma, ADHD och så vidare har antagit epidemiska proportioner under det senaste seklet, beror i så fall denna utveckling på sådant som vi som art har livnärt oss på under 300 000 år, eller beror det på dietära nymodigheter och möjligen moderna gifter?

Här svarar Livsmedelsverket och delar av «vetenskapen» mättat fett och rött kött, det vill säga just det vi har livnärt oss på under 300 000 år som samlare–jägare innan vi blev bofasta, samtidigt som man rekommenderar industriella oljor som har funnits i dieten först i den industriella epoken som «nyttig» ersättning för naturliga fetter.

Till yttermera visso rekommenderar man en fördelning av makronutrienter som saknar motstycke i naturen, nämligen en oerhört kolhydrattung (sockerrik) kost med minimalt intag av fett, samtidigt som man vill att vi ska äta i princip hela dygnet, det vill säga beta som kor.

Diabetes vill man samtidigt behandla med insulin istället för att gå till roten av problemet, eller med särskilda «shakes» med lågt kaloriinnehåll, det vill säga ultraprocessade pulverblandningar istället för riktig föda. Ursäkta en dilettant på området, men är det bara jag som ser problem med denna åskådning? Are you shitting me‽

Världen blir allt tyngre.

Att leda i bevis orsak och verkan i ett dietärt pussel med tusentals variabler låter sig helt enkelt inte göras, men man behöver å andra sidan inte mer än en smula sunt förnuft och grundläggande vetenskaplig bildning för att inse vad som ligger bakom den globala folkhälsopandemin. Hint: det är inte mättat fett, inte heller rött kött, utan just sådant som har introducerats i kosten under de senaste hundra åren.

Den formella vetenskapliga stringensen kanske inte uppfylls sålunda, men det behövs inte då orsaken är uppenbar för alla utom processindustrins representanter och allsköns dietister i Kelloggs sold. Tobaksindustrin höll länge ställningarna med egen «forskning», men vi behöver inte upprepa den proceduren med ultraprocessindustrialisterna.

Tillgängligheten av ultraprocess matchar i stort utbredningen av fetma och metabolt syndrom med följdsjukdomar.

Det är sålunda ställt bortom allt tvivel att tillsatt socker, vegetabiliska oljor och annan ultraprocess är den elementära boven bakom pandemin med metabolt syndrom och dess effekter i form av kontinuerligt ökad prevalens av fetma, diabetes, cancer och så vidare. Vi ser det särskilt tydligt i vissa socioekonomiskt utsatta områden, så kallade födoöknar.

Under det senaste seklet har vi sett en exponentiell uppgång i konsumtionen av «vegetabiliska» fröoljor likväl som i industriellt formulerade ersättningar för färsk föda i form av frysta färdigrätter och beständiga produkter i allt från bröd och kakor till godis av alla slag. Sådan billig och lättillgänglig föda har gått på export världen över, och man kan enkelt följa dess spår.

Ett fattigt land som Indien platsar således i samma division som USA i fråga om prevalens av diabetes, till följd av konsumtion av ultraprocessad föda och minimalt intag av näringsrikt kött (blott 5 kg per år och person). Det är en plantbaserad dystopi, i så måtto att man tror att föda är hälsosam så länge den är från växtriket, även i form av sockrad UPF.

Några vidare bevis för den ultraprocessade ickefödans fördärvlighet behövs därför inte, utan det kommer istället an på livsmedelsoligarkerna att bevisa att dess industriellt formulerade skräpmat inte är hälsovådlig. Tills dess att så sker borde statsmakterna ingripa och helt sonika förbjuda och beskatta skiten, ty den orsakar verkligt lidande till följd av försämrad hälsa.

Exponentiell tillväxt i konsumtion av «vegetabilisk» olja, samtidigt som motsvarande konsumtion av smör och mjölk har dalat, i såväl USA som Sverige och Europa. Men det är förstås ändå det mättade fettet som är boven i dramat…
Kategorier
Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Havannadårarna

Aftonbladets särskilda idiotskribent Jonna Sima hör till de lättpåverkades och efterblivnas skara. Hen har sett US-programmet «60 minutes» om «havannasyndromet», och är numera övertygad om att ryssarna till sitt förfogande har ett «ljudvapen», med vilket man kan angripa utländsk underrättelsetjänst och andra entiteter.

Men för bara ett år sedan avfärdade inte mindre än sju amerikanska säkerhetstjänster «syndromet» som inbillning med psykosomatiska följdbesvär, liknande hur medarbetare vid det paranoida Säpo nyligen trodde sig ha utsatts för en «giftgasattack», även det med förmodade kopplingar till Ryssland.

Det är en del av krigspsykosen, och i de tokreligiösa amerikanska foliehattarnas fall ett utslag av en mer allmän paranoid sinnessjukdom där inte bara Ryssland och Kina framställs som «hot», utan även utomjordiska entiteter.

Man spekulerade länge i att det dröjde sig om ett «mikrovågsvapen» som kunde riktas med precision mot enskilda personer på avstånd, därtill inomhus bakom tjocka väggar på ambassader och andra kontrollerade beskickningar. Sedermera har hypotesen kompletterats till att omfatta ett «ljudvapen».

Amerikansk agent utsatt för de egna sinnenas spratt.

Här rekommenderas således en grundläggande kurs i fysik, då varken en «saser» eller en maser kan tränga igenom väggar på avstånd med bibehållet fokus, och än mindre nyttjas för att precisionsfölja och kontinuerligt rikta in sig mot enskilda individer vid beskickningar, det vill säga att man även har insyn i byggnaden i fråga via IR-ljus eller någon sådan mekanism.

Jonna Simas påfallande bildningsbrist kompletteras yttermera av politiskt kunskapsglapp, i det att hen inte tycks förstå hur amerikanska beskickningar är inrättade. Det är veritabla signalspaningsstationer fullpackade med elektronik, utrustning som enkelt skulle kunna snappa upp alla former av onormal elektromagentisk strålning, eller i förekommande fall ljud. Ändå har inte ett enda fall registrerats av oberoende mätutrustning.

Till yttermera visso har jänkarna kontroll över närområdet i stor utsträckning, och det skulle därför krävas någon form av «portabel» utrustning som opereras från markhöjd via något fordon som vid behov kan flyttas. Amrisarna själva har inte någon sådan science fiction-teknik, och naturligtvis inte heller ryssarna – för att sådan bara finns i fantasin.

Påståendet blir alltså inte sant bara för att medier än en gång försöker framställa saken, på samma sätt som historier om «aliens» inte blir mer trovärdiga bara för att de upprepas. Det spelar ingen roll hur «övertygade» enskilda personer är, när de fysiska beläggen lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillstymmelse till oberoende bevis, och därför hör fenomenet till samma klass som «Elvis lever» eller den bombastiska smörja som emanerar från Aftonbladets ledarsida.

The Russkis are a-coming!
Kategorier
Filosofi Kultur Politik Vetenskap

Mustopi

En serie experiment med råttor och möss utfördes under 1940- till 1970-talen i syfte att studera hur en population under välfärd utvecklas under befolkningsökning och småningom överbefolkning. Det visade sig emellertid att populationerna aldrig kom i närheten av något befolkningsmaximum, utan småningom dog ut.

I ett av experimenten placerades ett antal populationer ut i ett välbyggt «universum», i vilket föda, dryck och andra förnödenheter fanns tillgängliga i överflöd. Inledningsvis förökade sig djuren normalt, men i takt med att populationen ökade infann sig allt mer abnorma beteenden.

Råttorna tenderade att samlas i stora antal i ett centralt skikt som förenade ett antal avdelningar i detta musiversum, varvid naturlig kamp om det sexuella herraväldet stördes. Visserligen utkristalliserades sedvanliga alfamöss som herre på täppan, men samtidigt utvecklade de förfördelade djuren patologiska beteenden. Gnagare bildar inte harem, utan har i det fria alltid möjlighet att finna en partner.

Det fanns visserligen gott om plats i de yttre skikten av musiversat, men råttorna föredrog ändå att trängas i mitten av sociala skäl. En del djur drog sig emellertid tillbaka helt, och levde i en isolerad tillvaro i utkanterna av den befintliga världen, varvid man sökte föda och dryck under irreguljära tider för att undvika kontakt med andra.

Andra djur utvecklade sexuella avvikelser, dels av homosexuell karaktär men senare även pansexualitet, varvid man försökte para sig med allt som rörde på sig i något slags desperat försök att föra sitt arv vidare. Ytterligare andra råttor utvecklade kraftig aggressivitet, och bet andra djur i svansen eller på annat sätt tillfogade dem skada.

Honor förföljdes av grupper av sådana desperata råttor, ända in i sina bon, där de emellanåt «våldtogs» och utsattes för skada. Honorna utvecklade i sin tur stressyndrom, och struntade i att ta hand om både sig själva och sin avkomma, som i förekommande fall åts upp av hannar som utvecklade kannibalism.

Sedermera upphörde all normal parningsverksamhet, samtidigt som barnadödligheten uppgick till närmare 96 %. Populationen hade förlorat den sociala förmågan nödvändig för att fortplanta sig, även om man tog ut de friskaste djuren och placerade dem i en ny miljö. Mustopin upphörde att existera efter mindre än två år.

Vid den tiden utgjorde fokus överbefolkning snarare än morbid beteendeförändring i sig, och man kunde inte finna mänskliga paralleller i tätbefolkade områden. Men nog kan man så här ett drygt halvsekel senare finna gott om beröringspunkter mellan dessa sociala experiment med möss och det storskaliga samhällsexperiment som har ägt rum sedan dess.

Japan och Sydkorea bjuder exempelvis på en svårt negativ befolkningsutveckling, med minskande befolkning och i Japans fall ointresse för sex bland yngre generationer. Parallellt föreligger perversa subkulturer, bland annat omfattande intresse för småflickor och -pojkar bland vuxna män. Tillbakadragna hemmasittare (hikikomori, 引き籠もり) i självpåtagen social isolering är ett annat fenomen.

I Väst föreligger sedan länge en trend med *2SHBTQIAP++, omfattande experiment på dagisbarn att bejaka sin inre transa och att «komma ut» på ett tidigt stadium, med resultat att det föreligger en veritabel explosion i gen Z med personer som bekänner sig som «ickebinära». Föga förvånande har samma generation omfattande psykiska problem, och är regelmässigt föremål för behandling med psykofarmaka och samtalsterapi för sina mångfasetterade bokstavskombinationer.

Omfattande migration har skapat ett överskott av unga män och därmed stört könsbalansen, varvid aggressivitet och andra störda beteenden har följt som konsekvens. Så kallade incels motsvarar de «probers» bland råttor som utvecklar aggressivitet mot honor när de inte får komma till skott.

Könskvotering och annan positiv särbehandling i radikalfeminismens namn har förflyttat kvinnorna mot allt högre status, utan att gruppen därvidlag har anpassat sitt sexuella beteende. Kvinnor – i vart fall heterosexuella sådana – söker därför alltjämt män med än högre status eller derivat därav, som pengar, varför den sexuella konkurrensen snedvrids.

En parallell till musiversat är här hur den västerländska kvinnan har slutat ta hand om sig själv och förfallit till burdust fetto, en veritabel kravmaskin renons på naturlig feminin charm, däst av ett omfattande utbud av svärmande nyanlända drönare och andra intressenter, i kombination med dragning åt «ickebinära» former av sexualitet. Som en följd tenderar män i stor utsträckning att attraheras av österlandets mer feminina ideal.

Härav föreligger även företeelser som en «non-fucking generation» i analogi med Japan, en armé av asexuella sojapojkar och -flickor som likt «beauty rats» i musexperimentet håller sig i periferin, och i förekommande fall likt japanska hikikomori isolerar sig. Även i Sverige har vi numera negativ demografisk utveckling.

Möss och människor är förstås olika arter, men gemensamt för båda är att de ytterst är hormonstyrda organismer i syfte att fortplanta sig under givna betingelser. När dessa betingelser ändras, förändras även beteenden i motsvarande grad, vilket är vad vi observerar i realtid.

Till sådana beteendeförändringar räknas även allt större könspolarisering i åsikter, med kvinnor som dras åt vänsterliberal woke och män som allt mer lutar åt högerkonservatism, naturligtvis som en reaktion mot det förra. Kvinnorna vill bevara sitt nyfunna privilegium i mustopin, männen vill återställa ordningen.

Förr eller senare brakar det dock samman, antingen i fullständig kollaps, som i musiversat, eller genom krig eller någon annan mekanism. Mustopin är ytterst en spegling av vårt eget samhälle, och det är genom den analogin vi kan förstå att det inte är helt friskt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

USA kraschlandar

Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.

Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.

Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.

Det ville sig inte för USA denna gång heller.

I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.

Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.

Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.

Kina har stor framgång, även om man ännu inte har satt människor på månens yta.

Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.

Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.

Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.

Kina är den troliga segraren.