Mycket trams har sagts om artificiell intelligens det senaste halvåret, efter en inkrementell uppgradering av en chattrobot. Bland annat har uttryckts farhågor om att generell artificiell intelligens är nära förestående, det vill säga den tekniska singularitet vid vilken AI kan driva sin egen vidareutveckling och hypotetiskt förslava människan i kraft av att besitta överlägsna kognitiva förmågor.
Kanske vill man på så sätt göra sig själv viktig (hej Max!) eller äska pengar för vidare innovation på området, men i den krassa verkligheten är man inte i närheten av sådan generell AI. Nog för att dessa assistenter kan spotta ut uppsatser, bilder och färdiga programlösningar tusentals gånger snabbare än människan, men det är inte ett kriterium för intelligens – i så fall är även miniräknare och datorer intelligenta.
För mitt vidkommande definieras intelligens som kreativ problemlösningsförmåga under medveten självbevarelsedrift, nämligen sådana omständigheter som har lett till uppkomsten av intelligens bland organismer. Ett djur med någon form av neuralt nätverk kan göra vägval vid olika situationer, och därmed öka chansen för överlevnad och vidare reproduktion.
Stegvis förfining och utbyggnad leder småningom till just självmedvetande, som hos högre primater, och allt större kognitiv förmåga att analysera och tolka verkligheten, som hos människan. Den senare har som bieffekt av tillväxt i hjärnan sett emergens i form av förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande som matematik, konst och annan kreativ verksamhet, egenskaper som inte har någon egentlig naturlig funktion för arten i fråga.
AI-system av i dag förefaller ha sådan emergens, men det rör sig i själva verket om diffusion av ett flertal entiteter sammansmälta till en ny självständig form. Det är algoritmer som emulerar emergens, som dock ofta resulterar i hallucinationer, det vill säga att systemet fabulerar fritt utan att förstå någonting av vad det gör.
Intelligens finns förvisso i dessa system, men den sitter nog mest i den andra änden, hos alla de personer som har haft förmånen att få delta i utvecklingen av dessa algoritmer och tekniska tillämpningar. Ty det är makalösa maskiner och mackapärer, vars resultat för en utomstående kan framstå som magi eller trollkonst, men som under ytan är rå matematik och intensiv bearbetning av stordata enligt principiellt enkla algoritmer.
ChatGPT kan visserligen imponera vid en första anblick, men efter en mer noggrann analys förstår man att det alltjämt är en dum maskin som inte ens har en myras självbevarelsedrift och naturliga smarthet. Det är en virtuell assistent, en sökmaskin i n:te potensen, med förmåga att hämta allsköns information och smälta samman denna enligt instruktioner. Som sagt en fenomenal algoritm på input-sidan, men ofta med banala fel på output-diton.
Sådana algoritmer kan kanske komponera uppsatser till fuskande skolelever, men är inte förmögna till nyskapande analys, neologismer eller något annat som inte redan har sett dagens ljus. AI kan kanske ge programsnuttar snabbare än mänskliga programmerare och i det avseendet vara mer tidseffektivt, men i slutändan krävs mänsklig intelligens för mer optimal och avancerad programmering.
Man kan ändå förstå att AI-assistens kommer att effektivisera verksamheter och därmed möblera om i näringslivet, men det skiljer sig inte på något sätt från tidigare teknisk utveckling. Samtidigt tillkommer nya slags tjänster, exempelvis att hantera AI-monstren på olika vis.
Mer imponerande än ChatGPT är emellertid Dall-e, som nyttjar samma slags diffusion av enskilda företeelser för att forma en bild. Resultaten är i någon mån nyskapande, och här kommer hallucinationerna därför till sin givna rätt.
Inte heller Dall-e kan ersätta konstnärer i att skapa genuint ny konst, men det kommer att sätta sätta stor press på dussinartister som blir mer eller mindre överflödiga när man via ett knapptryck kan ta fram hyfsade illustrationer på under en minut. AI kringgår även problemet med upphovsrätt.
Dall-e är i någon mån en vidareutveckling av filter och insticksmoduler i digitala bildbehandlingsprogram, men på en helt annan nivå. Någon färdig bild att utgå från behövs inte, utan kan diffunderas fram från inlärt stordatamaterial.
Det man förlorar i kontroll och precision vinner man alltså i «kreativitet», och man måste tillstå att variationen och flexibiliteten är så omfattande att man nog aldrig tröttnar. Själv finner jag appen mer eller mindre beroendeframkallande.
Nackdelar i nuvarande implementation är begränsning i upplösning, hård wokeliberal filtrering av in- och utdata samt begränsad tillgång. Open AI tar numera betalt för funktionen, medan Bing har en fri version.
Småningom lär fler och mindre restriktiva lösningar under öppen källkod tillkomma, men ett problem är alltjämt den stora mängd träningsdata som behövs, och att den kontinuerligt behöver uppdateras. AI är extremt resurskrävande, vilket borgar för att kommersialisering och pekuniära incitament kvarstår för överskådlig tid.
Hallucinationerna ger inte alltid önskat resultat: observera det underliga brottet i ätpinnarna och hur flickan håller gaffeln.
Kina stod 2019 för knappt hälften av världens alla superdatorer i Top500:s ranking, samtidigt som man ståtade med en tredjedel av den samlade beräkningskraften. I toppen av listan fanns 2016 Sunwai TaihuLight (神威·太湖之光, Shenwei · Taihu zhi guang, Gudomlig kraft · Taisjöns ljus), och 2018 Tianhe-2 (天河二号, Tianhe er hao, Vintergatan 2). Dessa system finns numera på platser elva respektive fjorton, sedan länge förbisprungna av främst amerikanska superdatorer.
På motsvarande vis har andelen kinesiska system sjunkit till en femtedel, medan totalkapaciteten motsvarar ynka sex procent. En anledning härtill är den amerikanska regimens beslut att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade processorerna, i det uttalade syftet att förhindra kinesisk militär från att «utveckla avancerade vapensystem» som kan hota amerikanska intressen.
Men den primära orsaken är att Kina i samband med att amerikansk exportkontroll infördes slutade anmäla sina system till rankingen, och istället mörkade utvecklingen. Bakom kulisserna har man emellertid fortsatt konstruera allt mer avancerade system, och i realiteten förfogar man numera över det näst snabbaste systemet i världen i form av Sunway OceanLight (神威·海洋之光, Shenwei Haiyang zhi guang).
Onkel Sam vill ha tekniskt världsherravälde.
Något förenklat kan man betrakta superdatorer som massiva kluster av standardkomponenter i form av reguljära processorer och grafikkort, och det man mäter är parallell beräkningskraft via standardiserade jämförelseberäkningar (typiskt med Linpack). Det säger sig då självt att Kina missgynnas av exportkontroll kring sådana komponenter, inte bara avseende superdatorer utan även i reguljära industriprocesser.
Exportkontrollen gäller även sådan litografisk utveckling som nyttjas för att producera inhemska processorer, varvid nederländska ASML har belagts med exportförbud avseende de mest avancerade systemen. Det är samtidigt en balansgång, eftersom Kina är största marknad för halvledarprodukter – man riskerar att missgynna de egna företagen.
Men Kina har alltså visat sig vara fullt kapabelt att runda exportkontrollen genom inhemsk utveckling, vilket man demonstrerade för en tid sedan då Huawei lanserade en telefon med en inhemsk 7 nm-process. Det är visserligen en bit bakom den ledande tekniken, men det är helt enkelt en fråga om tid innan man är ikapp i fråga om miniatyrisering.
Här gäller samtidigt att den fysiska gränsen snart är nådd för hur små komponenterna kan göras, och den vidare utvecklingen har mer att göra med parallellisering och tredimensionell utformning av processorer. Kina experimenterar för närvarande med synkrotronljus som litografisk källa (SSMB-EUV), och slänger i allmänhet så mycket pengar man kan på att runda exportkontrollen.
Om man tillfälligtvis missgynnas av begränsad åtkomst till de snabbaste processorerna, löser man emellertid den saken genom större grad av parallellisering. Redan Sunway TaihuLight hade över tio miljoner kärnor, vilket är fler än nuvarande amerikanska ettan Frontiers åtta miljoner, men Sunway OceanLight har över fyrtio miljoner kärnor.
Kina skalar sig således förbi problemet, och även om sådana system i jämförelse är dyrare och förbrukar mer energi, spelar det knappast någon roll i det stora hela. Kina har all erforderlig beräkningskraft för att bedriva spetsforskning kring såväl avancerade vapensystem som AI, meteorologi, klimat och andra tillämpningar, och man kommer även framgent att förfoga över allt skarpare system, alldeles oavsett amerikanska försök att sinka nationen.
Den amerikanska örnen angriper den sävliga kinesiska pandan.
Av detta förstår man också att USA:s ambition knappast är att förhindra Kina från att utveckla vapensystem, så som det heter i den officiella retoriken, utan snarare är ett koordinerat försök att begränsa Kinas tekniska utveckling i allra största allmänhet, på det att man inte ska kunna hota den amerikanska dominansen. Vapenutveckling kräver inte tillnärmelsevis samma kraft som konstruktion av flygplan (även om det naturligtvis finns militära tillämpningar) eller forskning kring AI och andra stordatatillämpningar för civilt vetenskapligt bruk.
Den amerikanska offensiven innehåller även förbud för Huawei, ZTE och andra kinesiska telekombolag att verka på den amerikanska marknaden, samtidigt som man övertalar allierade (inklusive Sverige) att införa motsvarande förbud, officiellt med hänvisning till «nationell säkerhet», men i praktiken som ett led i att sätta krokben för den kinesiska utvecklingen. Även i rymdteknik förhindrar man Nasa att samarbeta med Kina, men det har mestadels sporrat den kinesiska rymdtekniska utvecklingen – samma sak är att vänta med halvledarteknik.
Kinas utveckling i rymdteknik imponerar.
Möjligen förmår Washington vinna en smula tid, men förutsättningarna för att helt förhindra Kinas avancemang är nära nog obefintliga. Det är inte bara så att Kina redan är ledande teknikmakt med avseende på ett antal kritiska tillämpningar, utan även har det ekonomiska momentet i kraft av att behärska den globala logistik- och transportkedjan, samt inte minst har nära nog monopol på en rad kritiska produkter och tillämpningar som raffinering av jordartsmetaller.
Kina har till dags dato inte svarat på de amerikanska provokationerna med annat än symboliska motåtgärder, som att angripa amerikanska företag i Kina eller att införa exportkontroll av mindre viktiga metaller. Men vid vidare eskalering, har man möjlighet att slå betydligt hårdare.
Emellertid finns inga vinnare på en sådan upptrappning, utan det resulterar omedelbart i global ekonomisk kris. Samtidigt har USA alltjämt övertaget, och Kina skulle troligen förlora mest vid ett fullskaligt handelskrig av den sorten, även om vi alla skulle stå som förlorare i ett sådant scenario.
Kina söker inte heller sådan konfrontation, utan kommer i det längsta att försöka rida ut stormen på annat vis, bland annat genom att fortsätta kringgå de amerikanska fällorna. Kinas fortsatta välfärd hänger på handel och goda relationer med omvärlden, inte på maktkamp.
钞票 (chaopiao) eller pengar är kinesernas religion.
Givet allt annat lika kommer Kina med tiden att täppa till i stort sett alla luckor, och småningom utvecklas till inte bara den ledande teknikmakten, utan även den dominerande. Kina blir då som tidigare Japan, men i betydligt större skala, och utan att ha fallit in i samma slags amerikanska fälla som en gång riggades för Tokyo.
Om – eller snarare när – Kina vinner teknikkriget, är frågan då hur Väst ska förhålla sig. Man har i Bryssel och Washington försatt sig i en knepig sits genom dravlet om «derisking» och «decoupling», och det kan bli en svår politisk process att reversera den utvecklingen. Mycken prestige har byggts upp.
Kina kommer inte likt USA att försöka begränsa västmakternas åtkomst till kinesisk teknik, utan avser sälja för maximal vinning. Men däremot kommer man att ställa fullt rimliga krav om åtkomst till Västs marknader, och att alla hinder som nu etableras rivs ned. Det kan bli ett bittert piller att svälja för många.
Än bittrare för detta hatets klientel blir nog att se en allt större skara kinesiska mottagare av nobelpris i de hårda vetenskaperna, samtidigt som kinesisk teknik dominerar vardagen på ett helt annat sätt än i dag – det gäller då inte främst komponenter, utan system och märken avseende bilar, telefoner, skärmar, kameror med mera.
Och nog för att Kina gärna exporterar sin uråldriga kultur och söker förståelse för sin särart, men några planer på att i de missionerande amerikanernas anda söka global politisk hegemoni och sprida sin egenartade styrelseform har man helt enkelt inte. Kinesisk exceptionalism är till skillnad från den amerikanska varianten en mer godartad form för världens vidkommande.
Kina förblir sig likt, även i den avlägsna framtiden.
Det förhärskande narrativet bland rådgivande instanser är alltjämt att den accelererande incidensen av övervikt, fetma, cancer, diabetes och andra folksjukdomar skulle vara ett resultat av konsumtion av mättat fett, rött kött och andra naturliga produkter som vi problemfritt har livnärt oss av under tusentals, för att inte säga miljontals, år, det vill säga en orsakskedja som faller på sin egen orimlighet.
Samma skikt vill samtidigt gärna propagera för en lösning på nämnda problem bestående i ökat intag av industriella fröoljor av ett slag som aldrig tidigare har utgjort mänsklig föda, samt i växling från animalisk till «plantbaserad» kost, även det en anomali för en art som huvudsakligen har livnärt sig av animaliska produkter.
Ett nyare skäl härtill har att göra med «klimatet», underförstått att människans kost måste anpassas för att minska utsläppen av växthusgaser, varvid kvalitet får ge vika för kvantitet. Men i grunden härrör argumentet från religiöst håll, nämligen i form av sjundeadventisternas antipati gentemot det testosteron- och därmed sexualitetsdrivande köttet.
Den fanatiska religiösa klicken byggde tidigt ut en verksamhet byggd på de egna rönen, varvid man har kommit att påverka forskningens inriktning in i nutid, inte minst för att det finns omfattande pekuniära motiv i att producera «plantbaserad» ultraprocessmat till närmast fantastisk vinstmaginal i jämförelse med traditionella livsmedel. Sekten odlar också en myt om «blå zoner», med sig själv i centrum för en sådan grupp av särskilt långlivade samhällen.
En annan faktor rör tidig forskning under 1950-talet, varvid man genom tvivelaktiga studier sökte härleda den då pågående epidemin av hjärtsjukdomar till mättat fett, alltså det slags fett som har nyttjats i tusentals år utan att ge sådana problem. Hjärtproblemens egentliga orsak var förstås primärt rökning, men man kände då inte sambandet närmare.
Emellertid skulle fettskräcken förbli det dominerande och allenarådande paradigmet, med följd i rekommendationer om lågfettsprodukter och ett större inslag av kolhydrater i kosten. Det akademiska slaget tippade till denna skolas fördel, inte minst på grund av socker- och livsmedelsindustrins benägna bistånd.
När skolans doktrin blev officiellt påbud i form av statliga rekommendationer exploderade marknaden med lågfettsprodukter, margarin, «vegetabiliska» fröoljor och andra substitut för traditionella fetter, samtidigt som fettets energi huvudsakligen ersattes med socker och raffinerade kolhydrater. Sedan 1980 föreligger därför en amerikansk och med sedvanlig fördröjning global fetmaepidemi, med grund i dessa rön.
Men trots att utvecklingen fortsätter fyrtio år senare, och med den motsvarande pandemi i folksjukdomar, håller man benhårt fast vid ideologin, förstås alltjämt under smörjning av kommersiella krafter. Samtidigt skulle det vara en oerhörd prestigeförlust att så här långt efteråt erkänna sådana felsteg. Ny vetenskap får sakta men säkert revidera kunskapsläget, i takt med att den dominerande faktionen dör ut.
Det är ändå fantastiskt att britterna (och andra) äter allt mer frukt, «nyttiga» fröoljor och fibrer, och allt mindre smör, kött, ägg och fet mjölk, helt i enlighet med myndigheternas rekommendationer, samtidigt som incidensen av fetma och sjukdomar stadigt pekar uppåt.
Av resonemanget ovan framgår att det ena naturligt leder till det andra i en given orsakskedja, nämligen att det förment skadliga köttet och mättade fettet måste ersättas av andra makronutrienter, vilket med nödvändighet då blir «plantbaserade» fröoljor och kolhydratrika livsmedel.
Men även i denna falang vet man förstås att kolhydrater är sammansatt socker, och att socker driver upp blodsockernivån. Med tiden blir effekten av insulinspikar utveckling av insulinresistens och därmed sammankopplade fenomen, som fetma, diabetes med mera. Lösningen på just detta problem heter fibrer, eftersom sådana osmältbara kolhydrater bäddar in sockret och därmed saktar ned förloppet med blodsocker och insulinsvar.
Fibrer har dessutom egenskapen att ge mättnad genom utfyllnad, varför det torde vara en bra metod för att hålla vikten i schack. Till yttermera visso utgör fibrer krubb för mag- och tarmfloran av bakterier, som fermenterar såväl fibrer som en del av det inbäddade sockret till… håll i hatten nu… mättade fettsyror, alltså det «skadliga» fett som vi bör undvika.
Vanligen bildas kortkedjiga fettsyror som smörsyra (namnet antyder att det finns i smör, nämligen härsket sådant), ättiksyra, propansyra och pentansyra, som därefter nyttjas som energi. Biprodukter är emellertid gaser av olika slag, vilket kan ge orolig mage och matsmältningsproblem.
I de mer fantastiska skildringarna sägs fibrer även producera «magiska» substanser av olika slag (fytokemikalier), men det finns inga som helst bevis för sådana påståenden. Det är primärt en nedärvd mekanism för att kunna utvinna energi ur osmältbara fibrer genom symbotiska organismer, men man kan lika gärna – eller hellre – ta den direkta vägen via animaliska produkter och andra källor med mättat fett.
Rekommendationerna med större inslag av fibrer har således sin grund i att kunna hantera den väldiga mängd (> 50 %) kolhydrater som numera påbjuds, nämligen för att förhindra alltför stora mängder glukos, insulin och inte minst de triglycerider som insulinet bildar av en för stor mängd glukos. Äter man färre kolhydrater, behövs således färre fibrer, och för den delen även mindre C-vitamin.
I själva verket präglas människans utvecklingshistoria av markant förändring i tarmfloran, med uppemot femfaldig ökning av bakterier som bryter ned animaliskt protein och motsvarande minskning av organismer som fermenterar växtfibrer. Vår flora är anpassad för huvudsakligen animal föda, även om vi alltjämt har förmåga att hantera en fattigare «plantbaserad» kost under magra tider – det senare ett arv från ett tidigare stadium.
Människans tarmflora är anpassad för animaliska produkter, och sedan vi lämnade ett tidigare stadium har vi reducerat floran avsevärt, främst med avseende på organismer som bryter ned växtfibrer.
I jämförelse med andra primater har människan därför en avsevärt reducerad tarmflora, även bland jägare–samlare. Moderna storstadsbor har än mer reducerad flora, inte minst på grund av antibiotika i vård och djurhållning, men samtidigt är variationen inom varje grupp större än mellan grupperna. Floran anpassas således efter den aktuella situationen, och ju mer «plantbaserat» man äter, desto större variation.
För karnivora folkslag som inuiter och jakutier vidmakthålls enbart en minimal flora för nedbrytning av animaliskt protein, och fiber i kosten är då överhuvudtaget inte nödvändigt. Fiber är således inte ett essentiellt ämne, och rekommendationen att äta mer fibrer bör förstås som en anpassning till en modern skräpmatsdiet med stora mått av socker, raffinerade kolhydrater och industriella fröoljor.
Den som äter en adekvat omnivor kost omfattande fisk, kött, ägg, mejeri och grönsaker har inget extra behov av fiber, utöver den mängd som finns naturligt i grönsaker. Naturligtvis kan man alltid äta mer fiber för extra mättnad, men man måste då balansera det mot eventuella följdeffekter, som diarré, gasbildning med mera.
Själv lägger jag gärna chiafrön på ägg, sallad och annat för att få en gnutta fibrer och ytterligare näringsämnen, men det skulle aldrig falla mig in att konsumera korn, gryn, sågspån eller annat av det som rekommenderas från myndigheternas sida, eftersom jag vill ha en fungerande mage.
Ett nytt år randas, och med det en mängd föresatser om att bli en bättre människa, exempelvis genom att bli av med en last eller lägga sig till med en nyttigare vana. För en del kan det handla om att sluta röka, för andra att börja motionera. Allra vanligast torde dock vara att minska omfånget på kroppshyddan, ett äventyr som sällan resulterar i det långa loppet.
Orsaken till det senare beror på felaktig uppfattning om kroppens funktion och framförallt om näring, ett resultat av att ständigt bli bombarderad med information och desinformation från kommersiella krafter, politiska aktivister, olika medicinska skolor och andra aktörer med vitt skilda budskap och mål.
Om man till äventyrs tror sig kunna hämta entydigt stöd i vetenskap lär man bli besviken, eftersom forskning kring näring är ett synnerligen suddigt fält med svaga metoder, bristfällig bevisföring, kommersiell påverkan (som för det tidigare fallet med rökning), omfattande prestige med flera faktorer. De flesta är inte skickade att sålla i materialet av skräpvetenskap som publiceras, utan är hänvisade till auktoriteter av olika slag, frontfigurer som representerar helt olika läger. Konsensus existerar inte i detta fack.
Kantänka hjälper det nog då inte att släppa ännu en bomb och yttermera bidra till förvirringen, men å andra sidan måste man nysta i oredan på något vis för att få rätsida på problemet. Istället för att hänvisa till auktoriteter kunde man då appellera till det rena förnuftet, på det att polletten månne ska trilla ned. Ett antal näringsprinciper kan då formuleras som grund för den vidare förståelsen.
Primo. Fetma existerar i princip inte i naturen, och eventuell över- eller undervikt regleras automatiskt av samtliga arter, inklusive människan. Det sistnämnda vet vi genom att betrakta jägare–samlare och andra folkgrupper som lever vid sidan av det industriella samhället. Det måste vara så, annars hade hela naturen exploderat i fetma.
Åh, jag har visst lagt på mig!
Feta älgar eller tjocka lejon existerar helt enkelt inte, och det beror inte på att det skulle finnas en exakt tilldelning av mat i naturen, utan är en funktion av hormonellt styrd självreglering. Hormoner som leptin signalerar mättnadskänsla i enlighet med den mängd bränsle som finns tillgänglig, och av det skälet har djur inget behov av att väga sig eller på annat sätt mäta sitt omfång. Människan är inte – borde inte vara – ett undantag. Djur som går i ide är förstås en annan femma, och det med avsikt.
Secundo. Så kallade folksjukdomar som högt blodtryck, diabetes, cancer, demens, depression, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, erektil dysfunktion, infertilitet med många flera är tämligen sällsynta bland människor och andra arter som lever i enlighet med sin natur. Epidemin – eller snarare pandemin – av sådana åkommor har därför ett och samma ursprung, nämligen den diet som präglar den moderna nutidsmänniskan.
Feta kaniner med diabetes finns kanske hos Alice i underlandet?
Kommersiella krafter brukar här slå ett slag för motion som lösning på problemet, på det att man kan fortsätta sälja sockrade industriprodukter, men aldrig så mycket rörelse kan inte råda bot på felaktig kost. Motion är förvisso viktigt för hälsan, men har i princip ingen bäring på vikten – hormonell självreglering tar givetvis hänsyn även till sådan förbrukning.
Tertio. Ideal diet för människa likväl som för andra arter är den som har präglat den givna utvecklingshistorien. För en omnivor art som människa innebär det stor anpassningsbarhet till allt vad naturen har att erbjuda, men vi saknar i regel den erforderliga kemiska apparaturen att hantera artificiella kemikalier likväl som nutrienter i mängder som inte förekommer naturligt.
Jägare–samlare har aldrig kommit i kontakt med den myndighetsrekommenderade nyckelhålsoljan.
Quarto. Människan är samtidigt en processivor eller kokinivor art med förmåga att tämja naturen för sina egna syften, och på så vis modifiera den föda hon stoppar i sig. Vi är den enda art som odlar, föder upp och tillagar mat, vilket har påverkat vår utveckling i olika riktning, ibland till det sämre.
Exempelvis ledde förmåga att tillaga över eld till smidigare matsmältning och därmed tillväxt i hjärna samt motsvarande tillbakabildning i tänder och matsmältningssystem, medan den agrara revolutionen omvänt ledde till bristsjukdomar, karies, diabetes, kortväxthet och minskad hjärnvolym. Ett snitt av människoarten har lärt sig tolerera mjölk i vuxen ålder samt har bättre resistens mot zoonotiska virus på grund av selektion.
Quinto. Människan kommer däremot inte att utveckla tolerans mot industriell skräpföda, eftersom ingen selektion sker. Förutom att en sådan grym lösning inte står i samklang med moderna värderingar, är det helt enkelt så att reproduktionen äger rum långt innan symptomen anländer. Vi äger därför själva problemet.
Vad den moderna dieten leder till.
Sexto. Pandemin med fetma och folksjukdomar – med grund i samma problemkomplex kring metabolt syndrom – är av färskt datum, och har sin grund i den allmänna diet som har utvecklats under de senaste hundra till två hundra åren. En del civilisationer har tidigare lokalt och i mindre utbredning utvecklat samma slags sjukdomskomplex, vilket ger ytterligare ledtrådar.
Septimo. Problemet kan inte rundas på medicinsk väg, exempelvis genom läkemedel eller gastrisk bypass, eftersom de underliggande faktorerna kvarstår. Möjligen kan man nå tillfällig viktminskning, men man slipper för den skull inte andra följder av det felaktiga näringsintaget – övervikt är ett symptom i mängden. Det är kanske en våt dröm för läkemedelsbolagen att få livslånga prenumeranter på medikamenter, men det är nog ingen lösning för mänskligheten eller den enskilda individen.
Jag kunde inte sluta jaga zebror, och nu behöver jag en bypass.
Octo. Arter i naturen vet exakt vad de behöver, och söker sig därför till sådan föda som ger erforderliga ämnen. Experiment med barn har visat att människan naturligtvis äger samma inneboende förmåga. Det måste vara på det sättet, och funktionen består i omedveten association mellan näringsämnen och födoslag man har kommit i kontakt med.
Den moderna människans system är emellertid rubbat i detta avseende, och framförallt kapat av aktörer som modifierar födan i syfte att göra den mer aptitlig medelst tillsatser i ultraprocess. Den dopaminkick som följer av att tillgodogöra sig snabbt intag av kalorität mat med både socker och fett slår ut leptin och andra signalsubstanser, samt inte minst sådana endokrina system som reglerar behovet av näringsämnen.
Nono. Tillgången på mat i naturen är i regel ojämn, varför fasta är ett återkommande inslag. Särskilt människan har utvecklat förmåga att lägga på hullet tillfälligt, under den givna premissen att sedermera förbruka överskottet under fattigare tider. Det är en variant av ide och andra sorters övervintring, att ha en erforderlig reserv.
Människan är inte dummare än att hon medvetet har tagit fasta på denna princip, vilket är orsaken till att religioner har rituella inslag av fasta. Den moderna människan fastar emellertid inte, utan tillbringar tvärtom större delen av dygnet med att äta och knapra på mellanmål, därtill på myndigheters inrådan. Tanken är här att om man ständigt idisslar hinner man inte bli hungrig… vilket då skulle lösa problemet med övervikt?
Decimo. Vilja är en ändlig resurs, och bör nog hellre nyttjas på annat än att medvetet försöka kontrollera födointaget under dagen. En diet måste vara huvudsakligen automatisk, det vill säga fungera vanemässigt och efter behov – det är till detta vi har ett hormonsystem.
Undecimo. Dietens komposition av makronutrienter kan visserligen skifta betänkligt, och den friska människan kan vanligen hantera vitt skilda regimer, från kolhydrattung till karnivor kost. Däremot kan den redan metabolt störde individen inte enkelt ta sig ur sitt prekära dilemma, vilket är den egentliga orsaken till att så kallad bantning i princip alltid misslyckas.
Duodecimo. Fetma eller övervikt är så gott som alltid ett resultat av insulinresistens, som i sin tur har utvecklats på grund av långvarigt intag av raffinerade kolhydrater i stor mängd, eller måhända är ett resultat av långvarig inflammation till följd av allmän skräpdiet. Insulin är ett hormon med uppgift att transportera glukos från blodbanan till cellernas mitokondrier eller lagra glukos som glykogen i muskelvävnad, men vid insulinresistens är cellerna mindre benägna att ta emot paketet. Insulinet omvandlar då glukos till triglycerider, som lagras i fettceller.
Paradoxen är här att samtidigt som intaget av energi från kolhydrater är högt, kommer energin inte cellerna tillgodo i adekvat utsträckning, varför individen präglas av hunger. Om en sådan person bestämmer sig för att i ett slag anamma en vegetariansk livsstil, blir resultatet extrem hunger och i värsta fall svält om syndromet är långt framskridet. Det faller på sin egen orimlighet att man viljemässigt kan övervinna det dilemmat.
En vegansk diet som fungerar för överviktiga.
Decimo tertio. Skärningspunkten av ovanstående principer ger ett lämpligt recept för hur man bör förhålla sig till kost och näring, inte för att i första hand «banta» i en tillfällig regim (för att sedan återgå till tidigare misshandel av kroppen?), utan för att anamma en hälsosam livsstil i enlighet med vår natur. Minns att den friska människan självreglerar vikten.
Decimo quarto. Metabolt syndrom innebär emellertid en ond cirkel, enligt resonemanget ovan, varför man måste finna ett sätt att åtgärda den underliggande insulinresistensen utan att plågas av våldsam hunger. Ketogen diet med högt intag av fett och mycket lågt av kolhydrater är här en av de mer smidigare lösningarna, även för den som småningom vill anamma en mer vegetariansk livsstil.
Decimo quinto. Insulin stimuleras främst av kolhydrater (socker i olika former), men även delvis av protein, medan fett har minimal inverkan. Ketogen diet tar således ned insulinnivån, vilket får till effekt att flödet av triglycerider reverseras från snarare än till cellerna. Ketogen diet är samtidigt mättande. Grunden är därmed lagd för viktnedgång, men framförallt för att bota insulinresistensen.
Decimo sexto. Att reversera ett sjukdomstillstånd är ett långsamt förlopp, men småningom når man resultat, utan att överanstränga viljan. Man kan då välja att fortsätta med en ketogen diet eller en lindrigare variant av LCHF, men ett flertal andra möjligheter står nu till buds, inklusive mer «gröna» varianter (keto kan vara helt «grön» om man så vill), under förutsättning att det rör sig om en hälsosam diet.
Hälsosam keto, den naturliga dieten.
Decimo septo. Hälsosam diet – oavsett komposition av makronutrienter – präglas främst av hela och naturliga ingredienser, med minimal process i konservering, saltning, rökning eller förpackning. Omvänt räknas i princip all ultraprocessmat som ohälsosam. Ultraprocessmat är sådan «föda» som är bearbetad med kemikalier (matolja), tillsatt med socker eller vegetabilisk olja (chips, bakverk, bröd), industriellt bearbetad (flingor, vegokött) eller har utsatts för extrahering (lättmjölk, juice) – oftast med en lång lista av underliga ingredienser.
Decimo octo. Naturligt omnivor diet omfattande animaliska produkter och grönsaker är den enklaste vägen, medan den som vill gå åt endera extremen måste sörja för att åtgärda eventuella brister, som ω-3 (DHA, EPA) och vitaminer D och B₁₂ för vegetarianer och möjligen vitamin C för karnivorer. Under en regim som ger alla näringsämnen och inte innehåller ultraprocess självreglerar människan vikten.
Decimo nono. Maximal hälsa uppnås om man samtidigt förmår tillämpa inslag av fasta, antingen genom att äta under sex till åtta timmar per dygn (med flera varianter), eller genom att återkommande fasta under en längre period. Detta för att ge kroppen metabol vila och emulera naturliga förhållanden – vi är inte anpassade för att idissla lågenergisk föda dagarna i ända som kor. Skippa frukosten, hantera begäret.
Ultimo. Ytterligare effekt uppnås givetvis genom motion, men gör det till en självständig gren och i syfte att ha roligt eller koppla av. För den friska människan anpassas födointaget automatiskt med graden av rörelse.
Lek och sport är den moderna människans sätt att emulera ett naturligt behov av rörelse.
