Den som prövar vattenfasta under några dagar kommer småningom märka en sorts eufori eller ett slags högenergetiskt tillstånd, gränsande till raseri utan att vara arg, kanske med en fysisk förnimmelse av att hjärnan är utsatt för kemisk påverkan av något slag. Det är då ett säkert tecken på att ketos har inträffat, det vill säga energiväxling från glukos som primärt bränsle till ketoner.
Ketoner är egentligen fel namn, eftersom den primära molekylen snarare är en karboxylsyra, en så kallad beta-hydroxisyra med kemiskt namn β-hydroxibutansyra (C₄H₈O₃, alternativt benämnt β-hydroxibutyrat). β-hydroxibutansyra – eller kortare BHB – är en restprodukt av diättiksyra (acetoacetat), även det en karboxylsyra, eller en beta-ketonsyra som bildas genom betaoxidation av fettsyror eller syntes från acetyl-CoA.
Både acetoacetat och BHB kan nyttjas som bränsle av kroppen i frånvaro av glukos, och det är för många organ (särskilt hjärtat) det föredragna bränslet. Men hjärnan behöver alltid en viss mängd glukos, varför kroppen i glukoneogenes förser kroppen med en lägsta blodsockernivå.
β-hydroxibutansyra (BHB)
Ytterligare en restprodukt av acetoacetat är den verkliga ketonkroppen aceton, som man mycket riktigt känner lukten av vid fasta, intensiv träning eller högfettsdiet. Aceton är ett kroppseget ämne, men det förekommer i betydligt högre dos under ketos. Även alkoholister producerar aceton i hög mängd, varför man riskerar att tas för en alkis om man tillämpar dessa hälsobringande rutiner!
BHB har en kusin i GHB (γ-hydroxibutansyra) med samma kemiska formel, varvid den enda skillnaden består i placeringen av en syreatom. GHB känner vi som en narkotikaklassad partydrog, vars egenskaper är närmast identiska med dem för BHB. Problemet med GHB ligger inte så mycket i ämnet i sig, som i svårigheten att dosera, och i för hög mängd är ämnet livsfarligt.
γ-hydroxibutansyra (GHB)
Det är ekvivalent med att kroppen producerar opioider som endorfin, smärtstillande medel som man kan bli rejält hög av under ett omfattande aerobiskt motionspass. Extern tillförsel av opioider som morfin kapar då samma system, vilket ger ickekontextuell eufori i för hög dos och därmed småningom ett beroende.
Kroppseget BHB eller endorfin kan inte överdoseras, och är därtill nyttiga ämnen. BHB ökar bland annat halten av BDNF, en nervtillväxtfaktor som stimulerar nybildning och differentiering av hjärnceller samtidigt som plack rensas undan. Ketos är således ett ypperligt tillstånd för att stimulera och underhålla hjärnan.
Men ketos är också det tillstånd under vilket slussarna till kroppens fettvävnader öppnas maximalt, varvid det kroppsegna fettet sönderdelas i triglycerider (lipolys), som i sin tur bryts ned i levern under bildande av ovan nämnda ketonkroppar samt en viss mängd glukos. Härav är ketos optimalt för att frigöra kroppseget fett, vilket kan ske på en rad olika vis.
Under vattenfasta nyttjas främst kvarvarande glykogen i muskler tills depåerna av kolhydrater börjar sina, varvid det metabola skiftet till ketos gradvis sker, med full effekt efter några dygn. För den som är metabolt flexibel och van vid att bränsleskifta, kan processen gå snabbare.
Det är inte ett binärt tillstånd, utan ett analogt, varvid en viss mängd ketoner alltid nyttjas i blandning med glukos. Men ju mer man dränerar glykogendepåer, desto snabbare sker ketonbildningen från kroppsegna fettsyror, eller från fettsyror som tillförs via kosten.
En annan metod är således ketogen diet bestående av mest fett (sextio procent eller mer, naturligtvis mättat, enkelomättat eller omega-3 men inte omega-6), en del protein (högst trettio procent) och mindre än tio procent kolhydrater (i form av fibergrönsaker som grönkål, tomater med mera), varvid fullständig påfyllnad av glykogen aldrig hinner ske. Det är som att köra på reservtank av kolhydrater, varvid mer eller mindre permanent ketos infinner sig.
Utöver viktreglering, BDNF-produktion, autofagi, lågt blodsocker och en viss eufori, tillkommer även lägre halt av triglycerider i blodet. Det kan låta som en paradox att mer fett i kosten skulle ge mindre halt av blodfetter, men kosten avspeglar sig alltså inte omedelbart i blodets komposition, utan har en längre nedbrytningskedja efter passage i mage och tarmar.
Det är främst högt intag av kolhydrater som ger hög halt i blodet av triglycerider, som skyfflas till fettvävnad för lagring av insulin i den omvända processen (fettbildning). Här finns en äldre hypotes om kolesterolets fördärvliga inverkan, men kolesterol är alldeles fel markör i sammanhanget, och den viktigare är just halten av triglycerider.
Ketogen kost ses alltjämt av många som en form av modediet, men allt fler studier visar att det inte bara är helt ofarligt under flera års tid, utan även metabolt fördelaktigt. Detta för att blodsockerhalten hålls permanent låg och stabil, samt för att BHB har goda effekter för muskler och kognition.
Sedan är det inte säkert att man vill befinna sig i ständig mild eufori, men det är ändå avgjort bättre än i motsatsen av depression, ångest och hjärndimma, sådana åkommor som lätt följer av en kost rik på socker och matoljor. Det är också en fråga om huruvida man förmår upprätthålla ketogen kost under längre tid, eftersom man kan få ett ordentligt sug efter kolhydrater efter en tid.
För egen del experimenterar jag just nu med cyklisk keto 5:2/18:6, nämligen fem dagar av ketokost i kombination med periodisk fasta omfattande 18 timmars metabol vila och sex timmars ätfönster med främst fisk, kött, ägg, ost, smör och fibergrönsaker, samt två dagars «helgvila» för att fylla på glykogenreserverna med mer kolhydratrik kost samt en skvätt vin. På så sätt kan man vara hög hela veckan utan att riskera hälsan!
Andelen barn och unga med neuropsykiatriska diagnoser som autism och ADHD ökar år för år, med mer än en tredubbling på ett decennium. Här kan man föreställa sig ett antal faktorer för sådan ökad incidens, exempelvis att förbättrad vård fångar upp fler patienter i «mörkertalet», att föräldrar har ökad «benägenhet» att rapportera störningar, och att det finns ett pekuniärt motiv för vårdindustrin att portionera ut allt fler bokstavsdiagnoser på det att man kan öka förskrivningen (försäljningen) av kemiska preparat till läkemedelsindustrins fromma samt ytterligare vidga den egna affärsdomänen.
Men samtidigt är det uppenbart att incidensen är högst verklig, och att sådana som Klimat-Greta och andra gen Z-aktivister med kognitiva störningar blir allt fler, med nojor kring «trygga rum» och «mikroaggression» samt ätstörningar med flera inslag. En given fråga är då orsaken härför.
Vi kan direkt utesluta genetiska faktorer, eftersom människan inte evolverar under så korta tidsrymder, särskilt inte i saknad av evolutionärt tryck. Däremot förekommer möjligen epigenetiska faktorer, det vill säga att miljön triggar en latent genetisk disposition för att utveckla neuropsykiatriska problem. Expertisen i fältet vill i vart fall peka på ett ganska starkt genetiskt samband om drygt två tredjedelar.
Ökningen i frekvens av ADHD är abnorm.
Det är ändå miljön som är den utlösande faktorn, men vad den skulle bestå i är a priori oklart. Man kan här notera att incidensen av neuropsykiatriska diagnoser varierar högst påtagligt i världen, med en betydligt högre frekvens i USA, Kanada, Australien, Östeuropa och de skandinaviska länderna än övriga Europa eller Östasien.
Föreslagna mekanismer omfattar en allt högre förekomst av mikroplaster i miljön, överdriven skärmkonsumtion med mera, men korrelationen är ytterligt svag givet den observerade globala fördelningen. Sådana faktorer kan möjligen ha inverkan på den yttersta marginalen, men är inte huvudorsaken.
En mer givande hypotes – oaktat skillnader i välstånd, vårdresurser med mera – är då att det rör sig om en metabol åkomma, som av en händelse samvarierar väl med andra patologiska tillstånd som fetma, diabetes, depression, demens med flera. Det är ett uttryck för att alla dessa tillstånd har en gemensam nämnare, som vi finner i kost och övrig livsföring.
Att USA «leder» ligan i samtliga dessa företeelser beror nog inte så mycket på att man är ett rikare land, utan på den amerikanska «standarddieten» omfattande två tredjedelar processmat fullproppad med tillsatt socker och industrioljor, i kombination med usel stadsplanering som premierar bilkörning och motverkar cykling och gång. USA har helt enkelt «kommit längre», men Europa och andra delar av världen följer hack i häl, varvid Sverige är i ett ganska långt framskridet stadium avseende processmat.
Helt säkert tror många nog att vi här har snöat in fullständigt på matolja, men det är svårt att inte se sambandet mellan ökad konsumtion av sådana industrioljor (i kombination med socker) och ökad frekvens av ett helt koppel av sjukdomar, samtidigt som välfärden ökar och medicinen blir mer avancerad. Studerar man biokemin mer ingående, blir det närmast omöjligt att dra någon annan slutsats.
Den gemensamma nämnaren heter här oxidativ stress, ett tillstånd av kraftigt förhöjd metabol störning i organismen, då kemiskt mer reaktiva radikaler reagerar med molekyler i celler. En viss nivå av oxidativ stress är normal och omöjlig att undgå för syredrivna organismer, exempelvis under motion, och kroppen har väl utvecklade funktioner för att hantera sådan stress medelst autofagi och produktion av antioxidanter.
Problemet har således att göra med omfattningen, varvid man kan notera att fria radikaler tenderar att angripa vissa komponenter mer än andra, framförallt ω-6-fettsyror som linolsyra. Vi har tidigare berört strukturen hos fettsyror, varvid dubbelbindningar i kolkedjan gör fettet mjukt och flytande, men också känsligt för oxidering.
Oxideringen kan leda till uppkomst av transfett, nämligen om fel isomerer bildas, men det större problemet är att oxideringen sker i kedjereaktion, varvid nya fria radikaler genereras, som i sin tur reagerar vidare med andra ω-6-fettsyror. Därmed uppstår kronisk inflammation som följd, med plackbildning, celldöd och andra skadliga resultat.
Av relevans för neuropsykiatriska sjukdomar som ADHD och autism är produktionen av 4-HNE under oxidering av ω-6-fettsyror. 4-HNE, eller 4-hydroxy-2-nonenal, är en aldehyd med två inledande (α, β) dubbelbindningar i kolkedjan, en omättad form som har störande inverkan på signalsubstanser.
Rapsolja och andra industrioljor med hög halt av linolsyra har initialt en viss förekomst av 4-HNE, men utöver det dietära tillskottet bildas ytterligare 4-HNE då fria radikaler i kedjereaktion angriper linolsyran i fettvävnad, varvid omfattningen av problemen står i proportion till förekomsten av linolsyra. Normal halt av linolsyra är runt två procent av fettvävnaden, medan amerikaner numera har 20 % förekomst och européer 11 %. Är du fortfarande inte övertygad‽
Här har vi också orsaken till att ω-3- och ω-9-fettsyror inte har motsvarande skadliga inverkan, då ω-6-fettsyror är specifikt känsliga för denna typ av kedjeoxidering. ω-3 (vegetabilisk α-linolensyra eller animalisk DHA, DPA och EPA) är i själva verket antiinflammatorisk, och motverkar därför ω-6, men bara under förutsättning att proportionen ω-6:ω-3 är likvärdig. ω-9 (oljesyra) i olivolja är i detta avseende neutral.
Av detta följer även att problemet kan åtgärdas genom kraftigt minskat intag av ω-6 och ökat av ω-3, särskilt genom större konsumtion av fisk, ägg, fiskolja samt lin- eller chiafrön. Helst bör det ske i kombination med drastiskt minskat intag av fritt socker och raffinerade kolhydrater, eftersom även socker bidrar till plackbildning i artärer och hjärna (AGEs). Klimat-Greta skulle således kunna botas genom omläggning av diet och livsföring, till hela världens fromma.
Primater är typiskt herbivorer, varav en del utpräglade frugivorer, som orangutanger, vars kost till två tredjedelar utgörs av frukt. Orangutanger bildar tillsammans med människor, schimpanser och gorillor familjen av hominider, men det är bara vårt släkte som har lämnat träden och därmed även förändrat dieten i riktning mot omnivor kost.
På marken finns nämligen inte frukt i samma utsträckning, samtidigt som kadaver utgör en riklig källa till näring av helt annat slag än frukt, inte minst fett och protein. Allt större inslag av animalisk föda i människans kost har samverkat med evolutionär utveckling mot mindre matsmältningsapparatur, mindre tänder, större kropp, större hjärna och högre kognitiv förmåga.
Släktet Homo räknar två miljoner år, och för varje iteration i en ny art (till och med Homo neanderthalensis) har volymen på hjärnan vuxit, vilket småningom har resulterat i intelligenta människor med förmåga att tillverka verktyg, tämja eld, kommunicera med språk och tänka i abstrakta termer.
Här finns en samverkan i så måtto att eld ger möjlighet att «smälta» maten i förväg genom upphettning, varvid erforderlig näring och energi snabbare kan tas upp av kroppen till en mindre metabol kostnad, vilket därmed har påskyndat den kognitiva utvecklingen. Gorillor som dagarna i ända käkar fibrer erfar inte samma slags utveckling.
Människans utbredning över alla möjliga biotoper har vidare förstärkt den omnivora flexibiliteten, varvid man har kunnat livnära sig på olika proportioner av animalisk och vegetabilisk föda. Under karga nedisningsperioder har såväl neandertal som invandrad Homo sapiens i Europa livnärt sig till 80 % på animalisk föda, vilket inte minst kommer till uttryck i de många grottmålningar med djur- och jaktmotiv som förekommer i Lasceaux, Altamira med flera paleolitiska landmärken.
Grottmålning av djur i Lasceaux, Frankrike.
Men även nutida jägare–samlare uppvisar typiskt en diet omfattande 65 % animalisk föda i termer av energi, med en sammansättning motsvarande 28–58 % fett, 19–35 % protein och 22–40 % kolhydrater. Samtidigt uppvisar sådana jägare–samlare inga som helst hjärt- och kärlsjukdomar eller andra för oss välbekanta «folksjukdomar» som fetma, diabetes, cancer med mera, vilket anses vara en paradox i ljuset av nutida kostrekommendationer.
Men den verkliga paradoxen är snarare att man trots kunskap om människans naturliga diet förespråkar drastiskt minskat intag av animaliska produkter, enkannerligen mättat fett, samtidigt som man slår ett slag för industriellt producerade «vegetabiliska» fröoljor som har funnits under blott hundra år av människans (sapiens) trehundratusen år långa existens, tillsammans med odlade gryn och ett överdrivet mått av fibrer. Hur blev det så?
Vetenskapen banade väg för massiv befolkningsökning från ungefär 1800, bland annat genom upptäckt av bakterier, hygieniska landvinningar, utveckling av vaccin, upptäckt av penicillin och annan antibiotika samt förmåga att kurera allt fler sjukdomar, synnerligen av kommunikativ art. Framförallt minskade barnadödligheten, men medellivslängden sköt i höjden även av andra skäl.
Den primära orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera är faktiskt ålder, varför man elementärt kan räkna med en högre incidens av sådana sjukdomar i en befolkning som lever längre. Men rensat för ålder noterade man i USA från 1900 ändå en stigande frekvens av hjärt- och kärlsjukdomar, från helt obetydlig incidens till mer eller mindre exponentiell tillväxt. Det fanns därmed ett givet intresse av att undersöka orsaken därtill.
Mortalitet i hjärt- och kärlsjukdomar, USA, 1900–2006.
Här kunde man a priori föreställa sig att rökning skulle vara en bov i dramat, givet att incidensen av rökning korrelerar väl med den för hjärtsjukdomar, men tobakens konsekvenser uppenbarades först långt senare, inte minst på grund av att tobaksbolagen motarbetade forskningen genom att bedriva motforskning och smörja rätt personer med sedelbuntar. Parentetiskt finns samma mekanismer numera i livsmedelsbolagen, varom mer senare. Även transfetter i margarin och andra «moderna» fetter är en rimligare hypotes, men man kände då inte till existensen och mekanismen av sådana.
Försäljning av cigaretter 1875–2015. Månne finns här ett samband med hjärtsjukdom?
En amerikansk forskare vid namn Ancel Keys framkastade istället 1953 hypotesen att hjärtsjukdomar orsakas av halten fett i kosten, vilket han sökte visa genom en komparativ studie omfattande sex länder. Idén fick han från samtida rön kring kolesterol, som man fann i högre utsträckning bland patienter med hjärtsjukdom. Tanken var således att intaget av fett i dieten orsakade denna högre halt av kolesterol.
Förekomst av fett i kosten korrelerar med hjärt- och kärlsjukdom, enligt detta diagram.
Data över intag av fett i kosten för ett antal länder fann han i en FN-rapport, och den kurva som skissas i rapporten uppvisar mycket riktigt en övertygande korrelation. Problemet är bara att han valde ut sex länder för att anpassa data efter hypotesen, varvid punkter för övriga sexton länder förkastades. Sådan selektionsbias är inte förenlig med den vetenskapliga metoden, och går under benämningen forskningsfusk.
Men när alla punkter plottas framgår biasen med all tydlighet.
Man kan här välja sex andra länder, och få diametralt motsatt resultat. Beaktar man samtliga datapunkter kvarstår emellertid korrelationen, om än i betydligt svagare form, varför hypotesen som sådan alltjämt är värd att undersöka närmare. Keys fick vid tiden mothugg, och hans selektionsbias kritiserades av samfundet.
Men han var samtidigt påstridig, och lyckades småningom få gehör för sina rön, inte minst sedan en större sjuländersstudie (ännu pågående) initierades och efter att han fått fast fäste i akademin. Hans idé hade nu förfinats till att förkasta det mättade fettet till förmån för industriella matoljor (det «nyttiga» fettet med dagens terminologi).
Idén prövades faktiskt av Keys’ team i ett rigoröst experiment omfattande n=9423 patienter vid ett antal äldrehem och mentalsjukhus i Minnesota 1968–1973. Vanligen är näringsstudier av observationstyp, där man förlitar sig på att deltagare korrekt uppger intag av föda och andra vanor, men i denna randomiserade och dubbelblinda studie hade man fullständig kontroll givet patienternas ofria tillstånd.
Experimentet exekverades genom att byta ut mättat fett mot «vegetabilisk» linolsyra (LA), den dominerande komponenten i omega-6-baserade matoljor som rapsolja, men resultatet föll inte ut som tänkt. Visserligen såg man en kraftig reduktion i kolesterol i oljegruppen, men det avspeglade sig inte i minskad mortalitet, utan i ökad. Kontrollgruppen som åt mättat fett levde alltså längre, varför hypotesen om «vegetabilisk» fröolja som det «nyttiga» fettet omintetgjordes helt och hållet.
Minnesota coronary experiment gav «fel» resultat, och visar att linolsyra och vegetabilisk olja inte ger bättre hälsa utan tvärtom ökad mortalitet.
Ett problem i sammanhanget är att studien inte publicerades, uppenbarligen för att den inte gav avsett resultat. Den ignorerades på samma sätt som datapunkterna i tidigare korrelationsstudier, och begravdes därför i någon källare. Den återupptäcktes först långt senare, varvid resultaten publicerades 2016.
För all del kan det finnas skäl att förkasta studier och resultat, och man har försökt motivera sådan selektionsbias utan att för den skull övertyga, särskilt som man inte kan redovisa kvalitetsstudier som talar för den egna hypotesen. Beläggen är in i denna dag svaga, och har i stora drag överbevisats genom att andra mekanismer och orsaker har föreslagits och visat sig stämma med god precision (insulin–kolhydrat-modellen, och i själva verket korrelerar Keys’ ursprungliga data om hjärtsjukdomar bäst med dietärt intag av socker).
Frågan är således varför detta lågfettsparadigm alltjämt är förhärskande, och gång efter annan återkommer i näringsrekommendationer från myndigheter världen över. Inte kan väl hela världen vara inbegripen i en konspiration? Nej, i vart fall inte medvetet.
Men den prestige som har ansamlats i paradigmet kan man inte överge över en natt, ty om man erkänner att man har haft fel i femtio år kommer man att förlora all trovärdighet, vilket inte går för sig. Utöver prestige förekommer inte obetydliga pekuniära motiv för att upprätthålla paradigmet, inte minst genom stöd från livsmedelsbranschen, som har stora vinster att hämta i att billiga matoljor och raffinerade kolhydrater som flingor och bröd upphöjs som hälsosamma produkter.
Det är inte bara så att livsmedelskonglomerat bedriver egen «forskning» för medel som vida överstiger nationella anslag, utan man finansierar även annan forskning och verksamhet i fältet, på samma sätt som tidigare tobaksbolagen. Beslutsföra personer i myndigheter och andra organisationer erhåller vidlyftiga courtage av branschen för att upprätthålla paradigmet, och det är slutligen detta korrupta prästerskap som slussar rätt manskap in och ut i systemet.
Lyfter vi blicken och ser det i än större sammanhang, kan man notera att överheten sedan civilisationens begynnelse har kontrollerat allmogens diet på olika vis, mer eller mindre av nödvändighet. När vi lämnade jägare–samlare-stadiet och blev bofasta för att odla jorden med grödor blev vi kortare, sattare och sjukare (och fick mindre hjärnor), med ej tidigare skådad förekomst av karies och en rad andra sjukdomar.
Men den fattiga dieten på sädesslag till trots kunde man få stor befolkningstillväxt, vilket gav upphov till ytterligare stratifiering i samhället och framväxten av en elit, vars livsbetingelser alltid har skilt sig från den som omfattas av allmogen.
Den moderna tidens elit har oftast sökt styra populasen mot högre energiintag, inte minst då resurserna var mer skrala, som under svältperioder då skördar slog fel. Den importerade potatisen gav svensken stärkelse nog för att bli en energisk kugge i produktiviteten, och senare myndighetskampanjer lade just kolhydrater i botten av den pyramid man ansåg utgöra för ändamålet korrekt kost – med benäget bistånd av brödinstitutet och andra aktörer inom livsmedelsindustrin.
I politisk mening rör det sig alltså inte enbart om folkhälsa och näringsriktig kost, utan även om tryggad matförsörjning (vilket är varför vi har ett Livsmedelsverk som kombinerar branschvård med dietära riktlinjer). Numera är problemet dock närmast det omvända, i så måtto att vi äter för mycket och blir alldeles för feta och sjuka. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte ett problem (ur politisk synvinkel), i vart fall inte om man tar hänsyn till andra variabler.
Politiken har nämligen även att trygga förhållandena på arbetsmarknaden, inte minst den allt större vårdapparat som behöver en kontinuerlig ström av patienter för att kunna motiveras. Ingen frågar sig här varför vi blir sjukare, och det är inte heller vårdens uppgift att göra och hålla dig frisk – man vill istället ha dig som abonnent för återkommande behandling och förskrivning av läkemedel.
Samma tanke finns förstås hos läkemedelsbolagen och i den medicinska forskningen, som i grund och botten är en kommersiell historia i syfte att plocka fram produkter som kan generera vinst. Inte vill man bota diabetes och fetma genom kostnadsfria åtgärder som diet och motion när man istället kan ge en livslång prenumeration på insulin och ozempic?
I vidare mening har man alltså att balansera en rad intressen, som att underhålla livsmedels- och läkemedelsindustrierna, trygga matförsörjningen, smörja den ofantliga vårdapparaten och numera även ta hänsyn till «klimatet» och dylika parametrar. Det vore inte möjligt om allmogen lever som friska jägare–samlare, med en huvudsakligen animalisk diet och ett adekvat rörelsemönster.
Istället är det helt ändamålsenligt att hålla befolkningen lagom sjuk genom att utfodra arbetarklassen med samma slags biobränsle som används i stadsbussarna, eftersom man ju kan behandla åkommorna med statiner och insulinsprutor.
Den nedärvda indoeuropeiska matkulturen med stora mått av animalisk föda är inte möjlig att upprätthålla under nuvarande villkor och begränsningar, varför man söker ersätta den traditionella födan av kött, ägg och ost med billiga industriella fröoljor och kanske småningom insekter, det vill säga samma slags foder man ger kycklingar och svin för att få dem extra feta.
Rapsolja är utmärkt för att driva bussar och smörja maskiner, men är inget naturligt livsmedel.
Du skall inte runka bulle till herren jesus krist, utan ska hålla händerna på täcket! Den kristna frireligiösa sektens neurotiska förhållande till sexualitet är numera en relikt, men dess andemening lever ändå kvar i de mest sekulära av företeelser, som i dietära rekommendationer och livsmedelsindustrin.
I fonden finns den amerikanska sekten Sjundedagsadventisterna, vars puritanistiska syn inte likt andra kristna grupperingar bara omfattar själen, utan även människans lekamen. Med den ansatsen följer religiösa dietära påbud, här med grund i vegetarianism.
Förvisso kan man knappast invända mot de sedvanliga förbuden mot tobak och alkohol, eller för den delen socker, men bland bannlysta företeelser ingår framförallt kött och fett. Orsaken är att konsumtion av animaliska produkter stimulerar produktion av testosteron och därmed graden av libido, vilket är ett problem för en neurotisk kristen sekt vars syn är att sexualitetens roll begränsas till fortplantning.
Den kristna huvudfåran saknar sådana underliga påbud om sexualitet, med undantag för celibatets roll i det katolska prästerskapet, men framförallt har man inte likt judendom och islam hårda regler kring kosher, halal och haram, utan instrueras av profeten att äta vad som bjuds. Den fundamentalistiska gammaltestamentliga synen omhuldas enbart av moderna frikyrkor.
Förutom att tillämpa könsstympning av såväl pojkar som flickor för att förhindra självbefläckelse, förespråkade man således en kost bestående av grönsaker, frukt och gryn av olika slag, samtidigt som man gick hårt åt kött och fett. Det där med att sojapojkar inte kan få upp den är alltså ursprungligen avsiktligt, att med dietens hjälp få både barn och vuxna att hålla händerna på täcket.
Men man nöjde sig inte med att hålla den strikta dieten inom sekten, utan ville med mission sprida den till övriga samhället, varför man bedrev hälsohem och liknande institutioner. Sedermera instiftade man även institut av olika slag för att bedriva vård och forskning, som Loma Linda University i Kalifornien.
Därmed har man även haft omfattande inflytande [Loma Linda] på diet och officiella kostrekommendationer, framförallt i USA och övriga anglosfären, men med sedvanlig spridningseffekt till övriga världen. Den «plantbaserade» och köttfientliga hållning som allt mer kommer i dagen är således främst ett resultat av adventisters massiva inflytande mer än verkliga förhållanden kring hälsa, och numera förstås accentuerat av påstådda klimatskäl, som även de har en del rötter i sekten.
Kutym inom forskningen är att redogöra för eventuella kopplingar till näringslivet, medan motsvarande bindningar till religiösa intressen går under radarn. En stor andel av forskning kring diet och hälsa emanerar därför från adventister och kringliggande intressen, med given bias, utan att det framgår i självdeklarationen eller på annat sätt. En majoritet av dietister och nutritionister i USA är knutna till rörelsen, vilket sätter sina tydliga avtryck.
Sjundedagsadventisterna uppfann genom John Harvey Kellogg även den konstgjorda och höggradigt bearbetade maten i form av frukostflingor, nämligen i syfte att «förbättra» den vegetariska dieten vid en av sina institutioner. Småningom kommersialiserades flingorna av brodern Will Keith, och framgången var ett faktum tack vare den enkelhet med vilken man kunde förbereda frukost och det sötsug man åstadkom bland barn med de sockrade flingorna.
Sedermera har företaget expanderat långt bortom de ursprungliga domänerna, och är i dag en av de ledande producenterna av processad skräpmat, och därmed en av de ansvariga aktörerna för den amerikanska och världsomspännande fetmaepidemin och allmänna hälsokrisen.
Kellogg’s är emellertid inte det enda livsmedelsföretag sprunget ur adventiströrelsen, utan omfattar ett flertal konglomerat, samtidigt som enskilda adventister har sina tentakler i större delen av processindustrin. Man samarbetar vidare med WHO, på den senares initiativ (!), vilket ger avtryck även i dess rekommendationer.
Tanken att producera «vegetabiliskt» kött genom att limma ihop sojarester med emulsifieringsämnen och andra kemiska komponenter i ultraprocess är helt i linje med produktionen av konstgjorda frukostflingor, och härrör naturligtvis från adventisterna. Ingen annan skulle komma på en sådan befängd idé, samtidigt som det mest är klimataktivister som hyllar initativet utanför sekten.
Det står visserligen vem som helst fritt att förespråka en viss diet, men allmänheten hålls samtidigt ovetande om vad det är för intressen som styr och idkar inflytande bakom kulisserna, och att det inte nödvändigtvis sker i allmänhetens och folkhälsans intresse, utan mer har religiösa, doktrinära, ideologiska och pekuniära syften.
Representation är av vikt i nutiden, varför stats- och andra vänstermedier vänder på den givna ordningen bland nobelpristagare så att den eventuellt förekommande kvinnan nämns först. Samma ommöblering skulle förmodligen göras med avseende på etnicitet, könsidentitet och andra parametrar, men det är förstås mest spekulation om mediernas agenda.
Sant är emellertid att de olika kommittéer som har att besluta om priserna numera är finkänsliga för sådana externa parametrar, vilket måhända påverkar meritokratin negativt. Å andra sidan finns det i historien flera exempel på det omvända fenomenet, att mer meriterade personer har uteslutits just för att de är kvinnor, som Rosalind Franklin, vars arbete med röntgendiffraktion avslöjade DNA-molekylens dubbelhelix.
I statistiken avtecknas företeelsen i att blott trettio priser gick till (tjugonio) kvinnor under hela nittonhundratalet, medan trettiotre kvinnor har belönats under de första tjugofyra åren i innevarande sekel. Men det är nog inte främst ett uttryck för representationsiver, utan en given effekt av politisk jämställdhet, varvid kvinnor successivt har gjort entré vid universiteten och utmanat rangordningen.
Icke desto mindre dröjer sig en skevare fördelning kvar, nämligen i så måtto att kvinnor främst tar sig ton i de mjukare priserna, som fredspriset (16 %) och litteraturpriset (14 %), medan frekvensen sjunker i de hårdare vetenskaperna, nämligen med avseende på medicinpriset (6 %), kemipriset (4 %) och fysikpriset (2 %), samt även i ekonomipriset (2 %). Den ordningen kommer aldrig att ändras, av vissa givna biologiska orsaker, nämligen att distributionen av intelligens i respektive kön är olika, vilket ger avtryck i elitsammanhang.
En annan typ av representation rör geografisk fördelning, där USA tronar i ensamt majestät med 409 pristagare, följt av Storbritannien med 137, Tyskland 115, Frankrike 75 och lilla Sverige med 34 pristagare. Detta är dels ett uttryck för att USA och Västvärlden har dominerat världen under föregående sekel, men dels även en konsekvens av att priset är i svensk ägo, med allt vad det innebär i form av kulturell blindhet, enkannerligen med avseende på litteraturpriset.
Även här har man på senare år medvetet vidgat horisonten, varvid den tidigare eurocentrismen har fått ge vika för belönande av författare från världens alla hörn. Det finns ingen given orsak till att västliga författare skulle ha någon utpräglad fördel i författarskap, utan är en företeelse som borde ha en mer jämlik geografisk representation.
Givet det fokus på Kina som föreligger här kunde det vara av intresse att närmare granska representationen med avseende på just denna nationalitet, eller kanske snarare etnicitet i detta fall. Här har Folkrepubliken Kina en synnerligen medioker utdelning om fyra priser, varav två inte ens erkänns i landet och istället vanligen listas som tomma luckor i artiklar om priset.
I kinesisk historieskrivning uteblev fredsprisen 1989 och 2010…
Det dröjer sig om två fredspriser, som ett uttryck för att priset i fråga antingen går till en dissident i Öst eller en president i Väst, det vill säga en given politisering som Folkrepubliken inte vill kännas vid, och som vid tillfälle har gett upphov till protester och bojkotter.
Först 1989, då tibetlaman Dainzin Gyaco (Danzeng Jiacuo, 丹增嘉措) erhöll priset, och därefter 2010, då Liu Xiaobo (刘晓波) följde i samma spår – med konsekvens att norrmännen hamnade i frysboxen. Den senare valde för övrigt att självmant anta rollen som fängslad martyr, och avböjde ett flott erbjudande om exil i USA, där hans kritik förstås hade varit verkningslös.
Av de två «rena» kinesiska priserna gick ett i litteratur till Mo Yan (莫言) 2012, och ett i medicin till Tu Youyou (屠呦呦) 2015. Därtill kommer fyra kineser med förvärvat utländskt medborgarskap, nämligen Li Zhengdao (李政道) (fysik 1957; Taiwan), «Daniel» Cui Qi (崔琦) (fysik, 1998; USA), Gao Xingjian (高行健) (litteratur, 2000; Frankrike) samt «Charles» Gao Kun (高锟) (fysik 2009; USA), varvid skaran växer till åtta personer.
Med avseende på kinesisk etnicitet tillkommer tre personer födda i USA och tre i Taiwan, vilket då ger en total om fjorton kinesiska pristagare i bredare mening. Givet att 882 enskilda pristagare har erhållit priset, ger det en kvot om 1.6 % kinesiska priser, att jämföra med de 17.5 % som kineser representerar i världsbefolkningen.
Underrepresentationen är således mer än tiodubbel, men ändå ett givet uttryck för det förnedringens århundrade som Kina har befunnit sig i. Ett land statt i inbördeskrig och under ockupation har inte förmåga att bidra i nämnvärd utsträckning till vetenskapens fromma, och inte heller ett utfattigt land i begrepp att resa sig under tidvis horribla politiska reformer.
Däremot kan man redan nu inteckna en störtskur av framtida kinesiska priser, givet att Kina nu har rest sig och är den ledande makten i fråga om teknik, forskning och utveckling, och givet att priserna vanligen delas ut med stor fördröjning, nämligen då innebörden av upptäckten står på mer fast grund. De vetenskapliga priserna har aldrig tagit politiska hänsyn, varför Kina i detta avseende inte kommer att missgynnas.
En konsekvens av eurocentrismen är emellertid att Kina – likväl som Japan, Korea och Asien i stort – är kraftigt underrepresenterat i litteratur, med blott två pristagare av hundranitton (1.6 %), och det hade inte behövt vara så. Den kinesiska och östasiatiska litterära skatten är tämligen omfattande, och de skeenden som har präglat regionen under det seaste seklet har gett upphov till makalös litteratur, för vilken Akademien har varit i det närmaste blind.
Det ringa antalet pristagare innebär att den stora litteraturnationen Kina även här har en tiofaldig underrepresentation i förhållande till folkmängden, medan svenska författare har premierats fyrtiosex gånger oftare än vad den ringa populationen motiverar – det är en sinnessjuk ordning, och motsvarar inte verkligheten avseende litterär kvalitet.
Givet detta förhållande kunde man ju redan nu – i dag, om ett par timmar! – kompensera för detta miserabla faktum genom att ge priset till avantgardistiska novellistan 残雪. Akademien har att ständigt förhålla sig till omvärldens politiska spänningar, och i år är det helt enkelt inte läge för en dement US-president eller annan frihetshjälte i Väst och inte heller för en (ukraïnsk) dissident i Öst, varför man kommer att söka sig utanför den krutladdade sfären.
För all del skulle även japanske 村上春樹 eller kinesiske 阎连科 komma på fråga, likväl som landsmaninnan 西西 eller kanske rent av högoddsaren 余华, men magkänslan stannar ändå på Can Xue.
Född 邓小华 i Changsha 1953 genomled hon den nykläckta folkrepublikens barnsjukdomar och rubbade politiska kampanjer, inte minst antihögerkampanjen 1957 i vilken hennes föräldrar pekades ut som högerelement och för detta fängslades eller skickades ned på landet för omskolning.
Sedermera inträffade även den tumulta kulturrevolutionen 1966–1976 under Can Xues tonårstid, vilket satte stopp för den vidare utbildningen och lade grunden för ett senare författarskap, även om hon själv förnekar att det skulle finnas politiska undertoner i texterna – kanske ett måste när man arbetar under ett system som gärna censurerar obekväma politiska yttringar.
Tillägg: Akademien fortsätter dessvärre i eurocentrismens spår genom att ge priset till norbaggen Jon Fosse, vars smala alster knappt läses av någon utanför de allra mest hängivna av kretsar. Visst ska vi pliktskyldigast läsa honom, men det får stanna vid ett enskilt verk, eller två. Så trist, så tråkigt.
Smakprov ur Can Xues 边疆 (Bianjiang / Gränsområdet; 2008).
