Nobelpriset i fysiologi eller medicin föräras i år ett par forskare för utvecklingen av mRNA-vaccin, en teknik som först nyttjades för behandling av cancer men sedermera kom att användas i program mot virussjukdomar, varvid de första godkända vaccinerna som bekant lanserades på bred front under coronapandemin.
Problemet med belöningen ligger inte så mycket i att tekniken i sig prisas, utan att det sker mot bakgrund av just pandemin, med motiveringen att mRNA-vaccinerna var effektiva vektorer mot viruset. Men detta är förstås inte med sanningen överensstämmande, utan mer ett politiskt narrativ.
För egen del har jag tagit hela fem sprutor, och entusiastiskt förespråkat lansering på bred front av inte bara mRNA-vaccin, utan även äldre typer med inaktiverat virus för maximal effekt. Man kan därför inte anklaga mig för att tillhöra det paranoida antivaxx-lägret, utan jag hör definitivt hemma i den kategori som generellt förespråkar vaccin.
Men i retrospekt står det klart att coronavaccinets effektivitet var tämligen låg, och egentligen begränsad till den första fasen. Viruset svarade med omedelbar evolutionär utveckling för att runda vaccinet, vilket småningom ledde till den paradoxala omständigheten att vaccinering underlättade att bli smittad.
Amerika och Europa nyttjade främst och mest mRNA-vaccin, men drabbades ändå hårdast av pandemin i termer av sjuka och döda, dels på grund av större metabol ohälsa i befolkningen, och dels som en funktion av fullständigt rubbad pandemihantering. Asien hade ett betydligt lindrigare utfall, på grund av beprövad metodik med karantän, nyttjande av mask med mera.
Även om mRNA-vaccinet på marginalen skyddade mot svår sjukdom och död, var det til syvende og sidst framväxten av varianten omikron som terminerade pandemin, nämligen då viruset antog en lindrigare form med ett så högt R-tal att en given population smittades på nolltid och flockimmunitet uppstod utan vidare utrymme för viruset att mutera. Detta är den förväntade evolutionära utvecklingen, som ger viruset möjlighet att leva vidare som ett allt harmlösare förkylningsvirus, i likhet med andra släktingar i coronafamiljen.
Men i mRNA-vaccinet ligger oerhört mycket politisk prestige, för att inte tala om pengar, varför man måste upprätthålla skenet av att det var ett framgångsrikt program. Men om så vore fallet, varför använder man alltjämt inaktiverade och svagt levande virus i vaccin (med eller utan adjuvans) för influensa och andra virussjukdomar?
Tydligen är denna hederliga gamla metod, som nyttjades av bland andra Kina, Indien och Ryssland mot covid, i sin ordning mot influensa, som numera har återtagit sin forna position som pensionärsdräpare nummer ett (400k per år). Varför är det inte lika brådskande att plocka fram mRNA-vacciner här?
mRNA får därför alltjämt betraktas som en experimentell teknik, som inte är tillräckligt mogen för att kvalificera för nobelpris eller andra utmärkelser. Till yttermera visso är det oklart varför man ger priset till dessa två figurer, givet att så många personer har varit involverade i utvecklingen. En praktflopp.
Eskatologin i samtiden gäller den apokalyptiska föreställningen om «klimatet» som baneman för mänskligheten. Vi har i själva verket bara «tio år» på oss att «rädda världen» innan irreversibla «brytpunkter» inträffar, efter vilka jordens atmosfär småningom kokar bort likt den på Venus. Ja, i själva verket «kokar» haven redan, även om tioårsvarningen har yttrats intermittent sedan 1970-talet – i likhet med religiösa kulters domedagsprofetior inträffar emellertid aldrig uppryckelsen eller katastrofen.
Nej, «klimatet» (i nuvarande riktning) kan inte ta kål på mänskligheten, och inte heller särskilt många andra arter. Sant är att artdöden fortskrider, främst på grund av människans utbredning, men det är inte i närheten av massutdöende i vedertagen mening. Utvecklingen måste förstås tas på allvar av andra skäl.
Faktum är att «klimatet» (i nuvarande riktning) inte kan åstadkomma annat än smärre förändringar i habitat och vattennivåer, samtidigt som enorma ytor öppnas för grödor och liv när polerna smälter och istiden går mot sitt definitiva slut, den kenozoiska istid som har förelegat under 34 miljoner år och vars intermittenta utbredning i enlighet med milankovićcyklerna definitivt hade tagit kål på mänsklig civilisation – om än inte mänskligheten.
Jorden har nu den mängd kol den har, och den är inte tillräcklig för att åstadkomma ett accelererande drivhusklimat som på Venus, i vart fall inte förrän solen börjar expandera om någon miljard år. Livet har frodats under de hetaste perioderna, samtidigt som människan i grunden är ett ekvatordjur.
Däremot har jorden erfarit tillstånd av fullkomlig nedfrysning, den så kallade snöbollsjorden, under vilka förhållanden mänskligheten hade utplånats fullständigt, tillsammans med i stort sett allt landbaserat liv. En sådan nedkylning kan åstadkommas genom ett flertal mekanismer, som produktion av syre av cyanobakterier, orogenes (bergsformering) med åtföljande absorbtion av koldioxid från atmosfären, eller en supervulkan vars stoft förmörkar atmosfären.
Därmed har vi några första kriterier för omnicid, eller fullständig utsläckning av människan som art, nämligen existentiella hot som hastig nedfrysning. De ovan listade kriterierna är emellertid osannolika, då jorden redan har befunnit sig i stadier av syreproduktion, för vilken det numera finns ymnig motståndskraft i oxiderande arter. På samma sätt är den värsta perioden av orogenes avslutad i och med Indiens våldsamma krasch in i Asien och därmed formering av Himalaya – liknande händelser inträffar åter först långt senare i geologisk tid då kontinentalplattorna åter skiftar mönster.
Även supervulkaner är en osannolik lieman, och de som har inträffat har visserligen åstadkommit kallperioder och åtföljande svält och annan misär, men inte hotat mänskligheten som sådan. Det måste till ett fruktansvärt omfattande vulkanutbrott för att förmörka himlen så mycket att mänskligheten släcks, men det är teoretiskt möjligt.
Människan är emellertid numera förmögen att på egen hand åstadkomma samma resultat, nämligen genom att låta detonera samtliga kärnvapen i ett totalt krig, varvid den åtföljande atomvintern skulle orsaka global nedkylning under ett flertal år, potentiellt med massutdöende som följd. Säkert kan en mindre mängd människor överleva i en underjordisk bunker, men den värld de har att återpopulera skulle vara helt annorlunda, samtidigt som civilisation fordrar en stor population.
Någon bestämd sannolikhet kan inte ges, vare sig för att ett kärnvapenkrig inträffar eller för de slutliga konsekvenserna, men beräkningar tyder på att risken för utplåning är ganska låg. Inte ens ett kärnvapenkrig kan släcka mänskligheten, men däremot sätta punkt för civilisationen samt åstadkomma massiva svårigheter med förstört ozonlager och andra biologiska katastrofer.
En liknande kataklysm som nukleär vinter, men flera potenser större, ges av ett asteroidnedslag, likt det som inträffade för 66 miljoner år sedan och då släckte jätteödlornas hegemoni. Händelsen förändrade i ett slag livets utveckling, och gav däggdjuren utrymme att fylla den nisch som dinosaurierna tidigare dominerade. Det är tankeväckande att vi inte hade existerat utan denna stenbumling.
Rymden är fylld av sådant kvarvarande grus från solsystemets formering, och nedslag sker intermittent på systemets alla kroppar, inklusive jorden. De flesta är så små att de brinner upp i atmosfären, medan enstaka större stenar når jordytan. Människan har dock koll på alla större objekt i den omgivande rymden, och det finns inget känt asteroidhot mot människan i den beräkningsbara framtiden – och även om det skulle finnas kan vi spränga den, varför vi mer eller mindre har eliminerat detta hot.
Ett annat potentiellt hot från rymden rör gammastrålning från en supernova, varvid atmosfärens ozonlager skulle brännas sönder och samman. Men å ena sidan känner vi kriterierna för hur supernovor bildas, och å den andra finns inga potentiella objekt i sådan närhet att vi kan drabbas av effekterna. Det är ett teoretiskt hot mer än ett verkligt.
En del tänker sig här även någon sorts interstellär invasion som en möjlig orsak till människans sorti, men en sådan är av tråkiga fysikaliska skäl inte särskilt trolig. Sådan vetenskapsfiktion är visserligen tämligen underhållande och kittlande för fantasin, men har inte så mycket med verkligheten att göra.
Pandemier av olika slag kan visserligen potentiellt orsaka massdöd, men det finns alltid ett visst segment av en population som är immunt, varför det inte rör sig om ett existentiellt hot. Modern vetenskap vet dessutom hur man kontrar sådana utbrott, varför digerdöden inte kommer åter i tidigare omfattning.
AI är i ropet just nu, men sanningen att säga föreligger alltjämt ingen maskinell intelligens av verklig art. Men om en sådan småningom etableras, omfattande ett medvetande med självbevarelsedrift, kan det utgöra ett existentiellt hot mot människan.
En sådan AI skulle nämligen ha passerat vad man benämner den teknologiska singulariteten, efter vilken maskinen kan utveckla nya och bättre kopior av sig själv och raskt utveckla intelligens som får människan att framstå som en insekt i jämförelse. Hotet hänger på att människan faktiskt är förmögen att skapa en sådan maskin, och att vi förlorar kontrollen över dess verkan – båda dessa faktorer är ganska skakiga.
Slutet är således inte alls nära, vad man kan förstå. Några externa faktorer som kan förgöra oss finns inte, och människan är tillräckligt smart för att hantera sådana hot. Samtidigt är människan tillräckligt dum för att försöka förgöra sig själv, vilket historiens månghanda krig vittnar om. Men inte ens denna stupiditet tycks kunna resultera i antropogen förintelse.
Statsteveagendan rymmer ett regelbundet fokus på vårdrelaterade nyheter, inklusive forskning som har anknytning till läkemedelsindustrin och Sverige. Emellertid tycks man med tystnad ha förbigått en studie om biomarkörer hos hundraåringar, kanske för att resultatet inte stämmer med den antagna ideologiska kartan.
Materialet är omfångsrikt, nämligen n = 44k deltagare som följdes upp efter blodanalys företagen mellan 1985–1996 (den svenska Amoris-kohorten). 13.1 % dog före 80 års ålder, 47.6 % mellan 80–90 år, 36.6 % mellan 90–100 år, och resterande 2.7 % uppnådde en ålder över hundra år.
Av intresse här är de biomarkörer som deltagarna omfattades av 1985–1996, snarare än vad de hade för värden senare i livet. Statistiken ger underlag för att tolka ideal kost och annan livsföring som ökar chansen till ett längre liv, samt underförstått även ett friskare liv under ålderdomen.
Inte helt överraskande visar resultaten att lägre blodsocker är associerat med högre livslängd, och så även lägre halt av urinsyra. Det är så för att blodsockerhalten står i proportion till förekomsten av avancerade glykerade slutprodukter, det vill säga den glykeringsprocess som påskyndar åldrandet. Hög halt av socker och raffinerade kolhydrater i dieten är förenat med inflammation och hormonell obalans, som ökar risken för en rad sjukdomar och därmed minskar chansen att bli gammal.
In conclusion, already from age 65 onwards, a difference in commonly available biomarkers was observed between individuals who eventually became centenarians and those who did not. Higher levels of total cholesterol and iron and lower levels of glucose, creatinine, uric acid, ASAT, GGT, ALP, TIBC, and LD were associated with a greater likelihood of becoming a centenarian.
Studien: Blood biomarker profiles and exceptional longevity: comparison of centenarians and non‐centenarians in a 35‐year follow‐up of the Swedish AMORIS cohort
Men troligen höjer man på sina håll på ögonbrynen åt ett annat resultat i studien, nämligen att högre kolesterolhalt korrelerar med högre livslängd. Detta för att kolesterol traditionellt ses som en riskfaktor, tillsammans med mättat fett, två myter som vägrar att dö utan tvärtom underhålls av ansvariga myndigheter och organisationer, samt av den läkemedelsindustri som vill sälja statiner och andra läkemedel till sina prenumeranter.
I verkligheten har hög kolesterolhalt ingen sådan funktion, och mer relevant är förekomsten av triglycerider i blodet. Sådana blodfetter minskar med animalisk föda, men ökar med socker och raffinerade kolhydrater, varför de två parametrarna hänger samman.
Resultaten demonstrerar även att det främst är livsstil som avgör hur gammal man blir och hur frisk man kan hålla sig, det vill säga det egna valet av diet och grad av motion. Gener spelar roll enbart på marginalen, och kommer alltså epigenetiskt till uttryck främst genom mindre sund livsstil. Detta är kanske inte riktigt en nyhet, i vart fall inte för många av oss, men det ger ändå en god bekräftelse på riktigheten i teorin om insulindriven metabol ohälsa och andra rön kring livslängd.
Om kineser brukar sägas att de är bra på att kopiera och utföra, men saknar den kreativitet som utmärker oss i Väst. Vi behöver inte ägna dygnets alla timmar åt arbete och råplugg, utan kan tack vare att vi är så mycket smartare ägna en större del av tiden åt nöjen och tidsfördriv.
Kineserna sägs också ha stulit alla våra patent och uppfinningar, eftersom de inte anses ha förmåga att själva skapa sådana vidunderliga mackapärer som vi i Väst, i enlighet med tesen ovan. Alla kinesiska produkter är därför billiga kopior av västerländska förlagor, men förstås av sämre kvalitet.
Stölderna antas ske genom demontering av produkter samt förstås omfattande industrispionage, i vilket Partiet sänder ut celler till världens alla universitet i syfte att knycka teknik och forskning. Eftersom man inte kan veta vem som är vem, antar man helt sonika att alla kineser är potentiella celler, som kan aktiveras i vilket ögonblick som helst. Det gäller att vara vaksam på kinesen!
Emellertid finns i den besvärliga verkligheten ett helt annat förhållande, som inte är konsonant med narrativet ovan, nämligen att Kina är den ledande teknikmakten på allt fler av de mest relevanta områdena. Det är en självmotsägelse att den ledande aktören skulle ha behov av att stjäla andras uppfinningar.
Lika mycket kontradiktion är det att den ledande nationen skulle sakna kreativ förmåga, eller för den delen ha något behov av att kopiera andras patent. I själva verket är Kina numera det land som spottar ut allra flest patent i världen, omfattande 38 % av samtliga (2021), vilket är mer än dubbelt så mycket som den amerikanska eftersläntraren. Det är inte heller så kallade billiga papper, utan man leder även i kvalitetsindex.
Andel patent är ett mått på kreativitet och teknisk utveckling.
Tidigare har ett australiskt institut konstaterat att Kina har ledningen i 37 av 44 kritiska teknologier, men i en utökad version av denna teknologispårare har man täten i 53 av 64 grenar, med USA som främsta utmanare i kvarvarande elva fält. I femton av dessa teknologier – främst av vikt för militär förmåga – bedöms risken vara stor att Kina bildar monopol, och medelhög i tjugo, bland andra omfattande nanoteknik, radiokommunikation, syntetisk biologi, materialteknik och batteriteknik.
Nidbilden av kineser – och tidigare japaner – ägde en gång viss riktighet, såtillvida att den som kommer från botten inte har så mycket annat val än att först ta till sig all den kunskap man saknar, i ett lärande tillstånd som inte ger utrymme för så mycket kreativitet. De flesta länder har genomgått sådana faser, exempelvis det USA som oblygt kopierade Storbritannien innan man blev mer protektionistisk med patentlagstiftning.
Alla länder bedriver även industrispionage, men den utmärkande mekanismen för Kina (och tidigare Japan, Sydkorea, Taiwan) har varit tekniköverföring i samriskföretag. Västerländska bolag som vill nyttja kinesisk arbetskraft och logistik får därmed betala genom att ge upp kunskap, vilket under decennier av västlig utlokalisering har gjort Kina till den högteknologiska makt man är i dag.
Kinas övertag är massivt i många fält.
Den hybris som kännetecknar Väst är således inte till gagn för oss, och man kan inte vila på gamla lagrar. Vi är sannerligen inte mer kreativa än kineser, utan har helt tappat det försprång vi en gång hade, för att vi har blivit dästa och navelskådande. I vår postmoderna narcissism har vi vänt oss inåt i en märklig utveckling där vårt fokus numera ligger på sådant som inte alls gynnar oss i den globala konkurrensen.
Man kan för all del finna en rad sådana märkligheter även i Kina, av helt annat slag, men kinesen i allmänhet behöver inte lägga tankekraft på vilka «pronomen» vederbörande kan tänkas omfatta, och inte heller fruktar man verkligheten genom att kräva «trygga rum» eller annan woke som numera karakteriserar Väst. Man har inte heller samma överhängande fokus på klimat, migration och brottslighet av det politiskt polariserande slag som utmärker Väst, utan har full koncentration på ekonomi och teknisk utveckling.
Naturligtvis har många i Väst insett ovanstående, vilket är varför man på sina håll har slagit till med tvärniten. USA nyttjar sina få kvarvarande övertag, bland annat i halvledarteknik, för att försöka obstruera Kinas vidare utveckling genom exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud med flera mekanismer, men Kina kommer att ta sig förbi sådana hinder på samma sätt som man har gjort i rymdteknik.
Om USA gör ett sista tappert försök att värna sin globala hegemoniska ställning, har EU en något mjukare linje av «riskminskning». Men även Bryssel umgås med tankar att sent omsider ta upp konkurrensen med Kina i en rad fält, inklusive halvledare, batteriteknik, solceller med flera områden som Europa för länge sedan tappade och inte har förmåga att ta igen.
Man vill även kontra Kinas Ett bälte, en väg genom motsvarande infrastrukturprojekt, men för närvarande är det mest ord och inga visor överhuvudtaget. Till yttermera visso vinner protektionismen mark även i Europa, med krav om att stöta bort kineserna från hamnar och infrastrukturprojekt, införa tullar på kinesiska elbilar, förbjuda Huawei med flera att verka i Europa och så vidare.
Vän av ordning undrar här om det verkligen är en god idé att fjärma sig från den aktör som har intagit tätpositionen och som av allt att döma kommer att dryga ut ledningen under kommande decennier. Vem som helst hade insett vansinnet i tanken att Europa skulle kunna utmana USA i fråga om halvledare eller IT, så varför tror man att man Kina är en enklare nöt att knäcka?
Just därför att man alltjämt dras med denna äldre attityd av Kina som en underlägsen byracka som man kan hunsa, spotta på och fräsa mot med sanktioner och annat sattyg, en förlegad kolonial föreställning av ett servilt Kina som har att rätta sig efter vår världsbild och våra «regler», en andra rangens nation som ska veta sin plats och inte kan tävla med oss i fråga om kvalitet eller matcha våra fina «värden». Klart att vi snabbt kan reversera fyrtio års avindustrialisering och återta kommandot!
Högmod går före fall, och med en sådan inställning kommer Europa fortsätta förlora mot både Kina och USA. Vi européer måste inse att världens centrum har förflyttats, och att vi inte riktigt har de muskler som krävs för att ta oss an vare sig Kina eller USA i en allomfattande drabbning. Vi måste släppa vår självgodhet och högfärd.
Vår nutida roll ligger därför i att utgöra en tredje pol mellan Beijing och Washington, att framhäva vår särart utan att förhäva oss, att bedriva frihandel och hedga mot de båda giganterna, samt utveckla teknik och konkurrera på de områden där realistisk möjlighet föreligger. Självklart måste vi diversifiera och inte göra oss ensidigt beroende, men vi måste samtidigt samarbeta med snarare än att fjärma oss från Kina, och vi måste ha omfattande utbyten utan att kräva någon form av överhöghet.
Utöver detta måste vi naturligtvis ta tag i våra interna problem, avsluta kriget, fixa fred med Ryssland, lösa migrationsdilemmat en gång för alla samt rikta alla krafter åt utveckling snarare än byråkrati och allt knäppare reformer.
En vanligt förekommande åsikt i vegankretsar är att en «plantbaserad» diet är överlägsen i ett flertal aspekter, inte minst med avseende på hälsa och livslängd. Påståendet är således att veganer och vegetarianer är friskare än köttätare, och att man i betydligt mindre utsträckning drabbas av vanliga folksjukdomar, vilket i sin tur skulle ge både längre livsspann och ökat hälsospann.
Men de mer vetenskapligt lagda frontfigurerna i veganrörelsen konstaterar själva att undersökning efter undersökning visar att så inte är fallet, och att man inte har någon som helst fördel med avseende på hjärt- och kärlsjukdomar i förhållande till köttätare, och att man dessutom är betydligt mer utsatt för mentala problem som depression till följd av brist på B₁₂ och DHA.
Bristsjukdomarna är legio bland veganer, varför man måste komplettera med kosttillskott av olika slag för att kunna upprätthålla dieten. Man utsätter även barn för den stränga kosten, med hämmad tillväxt och kognitiva besvär som följd i stor utsträckning.
Inte sällan är veganism en konsekvens av ätstörningar, vilket är varför modedieten är särskilt utbredd bland unga västerländska kvinnor, enkannerligen sådana med vänstersympatier. Dödsfall inträffar intermittent i dessa kretsar när man driver saken alldeles för långt, mot «rå veganism» och liknande tokigheter.
Men om veganer är sjukare än köttätare, torde det även ge avtryck på livslängd och hälsospann. Så är faktiskt fallet, enligt en omfattande metastudie som visar att intag av kött korrelerar väl med livslängd, samt naturligtvis även har en invers korrelation med barnadödlighet.
The science is indeed settled.
Å andra sidan är det välbelagt att de äldsta personerna knappast är stora muskelknippen, utan vanligen ganska tunna och små, oftast kvinnor. Detta brukar tolkas till den vegetariska dietens fördel, samtidigt som man brukar åberopa den diet man finner i blå zoner.
Men det som utmärker sådana regioner med exceptionell andel åldringar är snarare fasta och periodisk kalorireduktion, samt ett betydande mått av fysisk aktivitet. Begreppet är inte heller vetenskapligt välbelagt, och invånarna på Okinawa lever inte längre än japaner i allmänhet – de fiskätande japaner som har högst medellivslängd i världen.
På samma sätt är den egentliga fördelen med vegetarisk kost att den (oftast) är energifattig och därför leder till just kalorireduktion, vilket är den egentliga mekanismen. Den skenbara paradoxen upplöses därför genom att beakta såväl kalorireduktion som ett balanserat intag av omnivor kost inklusive animaliska källor.
Det som främst inverkar menligt på hälsa och därmed livslängd är fetma eller rättare störd ämnesomsättning, som i sin tur beror på för människan främmande diet med höggradigt bearbetade produkter (färdigrätter, bakverk), högt intag av socker samt förekomst av processade vegetabiliska oljor som enkelt oxideras till transfett. Stillasittande livsstil hjälper inte heller saken.
Veganrörelsen och med den associerade vänsterkretsar brukar här beskylla kött och mättat fett för uppkomsten av fetma och sjukdomar, men det finns överhuvudtaget ingen sådan koppling, eller ens korrelation; det är vad den här omtalade metastudien visar, likväl som annan forskning.
Kött och andra animaliska källor ger tvärtom fullvärdigt protein, som inte bara är av vikt under tillväxtfasen under uppväxten, utan även under ålderdomen, då förmågan att ta upp protein successivt minskar, med sarkopeni (muskelförtvining) som följd. Konsekvenser av sarkopeni är minskad rörlighetsförmåga, sämre styrka och förlorad kroppsfunktion, som samtliga leder till sämre hälsa och småningom död. Det är här den fysiska aktiviteten kommer in, nämligen för att underhålla muskelmassan.
Den som vill leva länge och friskt gör således klokt i att äta rikliga mängder med kött, men även rikligt med grönsaker i en korrekt omnivor kostmodell, samt under en regim av periodisk kalorireduktion med inslag av fasta samt regelbunden aerobisk motion och styrketräning. Det är dock inte till fördel att anta groteska kroppsbyggarformer eller ligga på gränsen i elitidrott, eftersom man inte kan vidmakthålla detta i ett senare skede.
«Klimatet» då? Tanken att man skulle göra avkall på den egna hälsan för att uppnå ett politiskt mål av det slaget är faktiskt helt befängd, samtidigt som sådana mikroaktiviteter inte spelar någon som helst roll i det stora hela. Här gäller teknikutveckling och inte minst befolkningsreduktion som viktigare mål.
