Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huawei slår tillbaka

Amerikansk exportkontroll kring chips och annan halvledarteknik, inklusive mjukvara, syftar till att strypa Kinas tekniska och ekonomiska utveckling, och därmed hindra eller i vart fördröja tronskiftet. Formellt hänvisar man till «nationell säkerhet», men det är enkelt visa att det argumentet inte har med verkligheten att göra.

Ty i ballistiska missiler och annan militär utrustning finner man inte den mest avancerade informationstekniken, utan betydligt enklare och robustare komponenter. Spetstekniken finner man i så fall i simuleringar och i större AI-system, och i princip finns för varje civil tillämpning även en militär sådan. Det är således ett skenargument, och det dröjer sig helt enkelt om merkantilism.

Huawei har även drabbats av att ha portats från en rad västmarknader i samma syfte, vilket har haft drastisk effekt på nätsidan. Man har å andra sidan de flesta patent gällande 5G-teknik, och lider därför inte särskilt mycket av exportkontrollen som sådan i just det avseendet.

Men för telefondivisionen har amerikansk exportkontroll varit katastrofal, varvid man har gått från världsledande tillverkare till att finnas i den lägre divisionen. Utan chips från TSMC står man sig slätt mot lurar från Samsung och Apple, eftersom man då har att förlita sig på inhemsk teknik.

I Kina är det framförallt SMIC som står för tillverkningen av chips, med processer som har legat ett decennium bakom konkurrenterna. Det är för att SMIC främst tillverkar chips och annan halvledarteknik för bilindustrin och andra tillämpningar, som inte är i behov av ultrasnabba chips. De senare har man istället valt att importera från Korea och Taiwan, i den ordning som frihandel och marknadsekonomi ger.

SMIC kan inte heller enkelt och snabbt ställa om genom att nyttja UV-litografi med maskiner från nederländska ASML, eftersom även Nederländerna deltar i mobbningen. Man är hänvisad till att om inte uppfinna hjulet på nytt, så i vart fall ta igen försprånget helt av egen kraft.

Och det tycks som man har framgång i det avseendet, helt enkelt genom att kasta så mycket pengar och talang man kan på projektet, inklusive att engagera experter från Samsung och TSMC – personer som USA inte kan kontrollera med embargon. På samma sätt har man fått hem betydande talang i en omvänd kompetensflykt, efter att USA åter visat sin systemiskt rasistiska sida.

Det är i mångt och mycket mest en tidsfråga innan Kina är ikapp och därefter naurligt går förbi, varvid vi kommer att ha en obehaglig teknisk bifurkation i världen. Hur ska det veliga Europa ställa sig när Kina står för de allt bättre tekniska lösningarna och USA hamnar allt mer på efterkälken?

Det går dessutom betydligt snabbare än vad de flesta av oss hade föreställt oss. SMIC har fram tills 2021 varit hänvisad till 14 nm-processer, men har sedan 2022 visat sig förmögen att halvera till 7 nm, i paritet med Intel och andra amerikanska producenter, men ännu hacket efter TSMC:s 5, 4 och nu 3 nm.

Den prototypen finns nu realiserad i Huaweis Mate 60 Pro, som släpptes i dagarna. Huawei har här en egen chipdesigner i HiSilicon (海思Haisi), vars chip Kirin (麒麟Qilin) 9000S tillverkas av SMIC. Processen motsvarar Apples A13 Bionic, som finns i bland annat min iPhone SE 2 från 2020, men har i övrigt mer moderna specifikationer.

Modellen skulle knappast ha framgång i Väst, utan mer framstå som föråldrad. Men det man ska ta fasta på är dels att Kina mycket snabbare än förväntat har brutit igenom barriären och forcerat amerikansk exportkontroll, och dels att Huawei har rest sig upp efter käftsmällen och nu slår tillbaka mot imperiet – jag törs lova att man har visst huvudbry i Washington.

Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Lillbritannien mopsar upp sig

Lillbritanniens utrikesminister James Cleverly är på besök i Kina för att söka reparera de trasiga relationerna. Som brukligt i dessa sammanhang börjar man dock med att rikta en spottloska mot Beijing, för att därefter sträcka fram handen och hoppas på lukrativa kontrakt länderna emellan.

Snorblaffan föreligger i form av en rapport från en parlamentarisk kommitté (Foreign Affairs Committee), som av en händelse publiceras samma dag som ministerns besök. Innehållet kretsar kring den forna kolonialmaktens förvirrade ambition att återupprätta sin tidigare storhet, bland annat genom att härja i «Indo-Pacifien», expandera en rad allianser som Quad och Aukus samt assistera med maritim expertis i regionen.

Mitt i skrevet träffar en passus om att Taiwan minsann är ett «självständigt land», en utsaga som inte rimmar med den formella brittiska hållningen, och som inte heller är möjlig under bevarande av diplomatiska förbindelser med Beijing. 10 Downing Street kan ju för all del försöka upprätta en brittisk ambassad i Taibei, eller likt Litauen låta husera en beskickning i namn av Taiwan, och se vad som händer.

142. Taiwan is already an independent country, under the name Republic of China (ROC). Taiwan possesses all the qualifications for statehood, including a permanent population, a defined territory, government, and the capacity to enter into relations with other states—it is only lacking greater international recognition. Taiwan’s government has not made an official proclamation of independence—because China regards that as a casus belli— but President Tsai Ing-wen states that this is because Taiwan is “an independent country already” so has no need to declare itself an independent state, although we noted that during our visit the vast majority of political interlocutors wanted to uphold the status quo, not declare full independence or become a province of the PRC.

Nu är en skock politiska dårar i en parlamentarisk grupp inte samma sak som regeringen, men det underlättar knappast för Sunaks regim att uppnå resultat. Man vill alltså väldigt gärna att Kina överger sin ickeinblandningsprincip och kritiserar Ryssland, men den önskan går förstås upp i atomer i samma ögonblick som man yppar att Taiwan är ett «självständigt land», eller för den delen ideligen och för jämnan lägger sig i Xinjiang, Hongkong och Tibet med de mest bisarra av anklagelser.

Det hjälper nog inte heller att man på order av Washington vänder på en femöring och bryter kontrakt med Kina angående utbyggnad av 5G, portar Huawei och andra kinesiska teknikbolag, riktar sanktioner till höger och vänster samt på andra sätt försöker sparka på Kinas svaga punkter i syfte att sinka landet. Med den attityden kan man lika gärna stanna hemma, för då finns inget kvar att prata om.

Lillbritannien behöver lära sig en läxa, och det kunde vara hög tid för Zhongnanhai att för en gångs skull besvara aggressionerna med lämpliga medel, som exportkontroll av något slag. Eller varför inte skicka hangarfartyget Fujian (福建舰) till Engelska kanalen för att «upprätthålla navigeringsfriheten» för flyktingar, franska fiskare och andra som därstädes blockeras av det forna imperiet?

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Brännpunkt Taiwan

Han är villig att offra sina tillgångar och bli fabriksarbetare, om det kan förhindra Kina från att angripa Taiwan. Taiwan får inte bli ett nytt Ukraïna, och han kommer inte att låta så ske. Istället utlovar han femtio års fred i Taiwansundet, efter förhandling med fastlandet om villkoren för status quo.

Han är 郭Guo台铭Taiming eller «Terry Gou», grundare av 鸿海Honghai精密jingmi工业gongye股份gufen有限youxian公司gongsi, eller Foxconn som det vanligen benämns i Väst, elektronikföretaget vars komponenter finns i var mans ficka, oftast i form av en äpplelur.

Entreprenören lovade redan 2020 att kandidera till presidentposten i Taiwan, men startsträckan var då för kort. Nu meddelar han åter sin kandidatur, och det formella villkoret om några hundra tusen namnunderskrifter lär bli en smal sak, givet att han samlar över tio procent i opinionen.

Han kommer naturligtvis inte att vinna, utan tvärtom innebär en fjärde aktör att regerande 民进党Minjindang (Framstegspartiet) behåller presidentposten, denna gång i form av 赖Lai清德Qingde, efter det att nuvarande presidenten 蔡Cai英文Yingwen har förbrukat sina två mandatperioder.

Men kandidaturen och opinionsläget berättar så mycket annat, bland annat att Framstegspartiet och dess gröna koalition sannolikt kommer att förlora makten i kammaren (立法院Lifayuan, det lagstiftande parlamentet), i februari 2024. Istället lär konkurrerande 国民党Guomindang (Nationalistpartiet) återta befälet över öns politiska inriktning, inte minst med hjälp av Terry Gou och den blå koalitionen.

Opinionen i Taiwans presidentvalskampanj.

Det framgår aldrig i svenska eller västerländska mediers rapportering, men politiken i Taiwan kretsar inte så mycket kring höger eller vänster, utan rör sig mer kring förhållandet till fastlandet, med tämligen jämnstarka poler. Den gröna koalitionen under Framstegspartiets ledning förordar således självständighet, även om man inte vågar utropa en sådan i formell mening – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Den blå koalitionen förordar istället återförening, om än under Republiken Kinas snarare än Folkrepubliken Kinas ledning. I praktiken är planerna på återförening vilande tills bättre politiska förutsättningar föreligger, under vilken tid man från båda sidor åberopar status quo. Det är också den position som stabilt har majoritet i befolkningen, även om det aldrig framgår i svensk statsteves skildring.

Annat som undanhålls publikum är Taiwans enorma beroende av fastlandet, som står för drygt fyrtio procent av öns export, samtidigt som stora delar av Taiwans näringsliv har förlagt sin verksamhet till fastlandet. Inte minst Foxconn har en rad fabriker där, även om man även sysselsätter närmare en miljon i Taiwan.

Det är den insikten som ligger till grund för Terry Gous uttalanden, en förståelse som är utbredd inom näringslivet och därmed utgör grunden för den ena polen i taiwanesisk politik. Den andra extremen i den gröna falangen är mer renodlat politisk, och tar fasta på värderingar snarare än konkreta företeelser som ekonomi. En given uppdelning finns i yngre och äldre generationer.

Men Taiwans demokrati och värden är alltså inte hotade under återförening eller status quo, utan man kommer att få behålla sin lokala särart. Däremot kommer inget Taiwan att finnas kvar om USA och väst provocerar fram en drabbning, eftersom fastlandet aldrig kommer att släppa taget om ön.

Även den insikten är uppenbar i Terry Gous valmanifest, ty i händelse av konflikt blir Taiwan just ett nytt Ukraïna, ett sönderbombat helvete som inte längre är i stånd att exportera elektronik till vare sig Kina eller världen i övrigt. Taiwans självständighet är identiskt med dess undergång.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

168-rankat Sverige

Bruttonationalinkomsten minskar med en procent på årsbasis, och därmed hör Sverige till de länder som har sämst tillväxt i världen. Bara sådana ädla stater som Belarus, Sudan, Syrien, Ukraïna och Afghanistan är sämre, och vårt land placerar sig på en förnedrande 168:e plats.

Samtidigt larmas det extra mycket på sina håll angående Kinas ekonomi, och de kretiner som sedan tjugo års tid förgäves har förfäktat hypotesen om landets omedelbart förestånde kollaps – 中国Zhongguo崩溃bengkui论lun – har trott sig äntligen känna blodvittring. Men i verkligheten är Kinas svacka högst tillfällig, och därtill inte särskilt djup – man finns alltjämt i toppskiktet i världens tillväxtliga.

Nu är det förstås inte bara Sverige som går knackigt, utan hela Europa. Problemet är välkänt, nämligen energikris plus de sanktioner som drabbar oss mer än mottagaren i Moskva – Ryssland har istället 4.9 % tillväxt. Om Tyskland och övriga Europa harvar, så går även vår export dåligt, eftersom vi är underleverantörer till den europeiska industrin.

Tyskland har i sin tur, tillsammans med en rad andra stater, sökt fjärma sig från «beroendet» av Kina, vilket ger dyrare råvaruimport och en ömsesidigt försämrad balans. Kinas exportproblem beror alltså på Tyskland och vice versa, i vad som kan kallas en lose–lose-situation. Även om Sveriges direkta handel med Kina är mindre i sammanhanget, beror vi alltså indirekt av den fullständiga dårskap som försiggår på sina håll.

Men Sverige har även sina egna problem, varav ett är svag kronkurs. Nu betalar vi priset för att inte ha tagit steget in i (den obligatoriska) valutaunionen, och som så ofta förr bedrar snålheten visheten när Soros-typer världen över spekulerar med den volatila svenska skvalpvalutan. I och för sig gynnar låg kronkurs exportindustrin, vilket håller nere den stora arbetslösheten något, men Sverige är inte det stora exportlokomotiv man utgjorde fordom, utan har i allt väsentligt expanderat i offentlig sektor och tjänstesektorn.

Resultatet är betydligt högre inflation än i övriga Europa, och enskilda konsumenter och låntagare får alltså pröjsa kalaset, alltmedan storfinansen och den moderata godsadeln håvar in storkovan och njuter av kråset som aldrig förr. Regeringsskiftet är redan spikat, och den handlingsförlamade moderatregimen verkar knappt bry sig om ekonomin, givet att enbart Nato tycks finnas i blickfältet.

Under moderatjuntans första regeringsår har hushållen därför för varje kvartal fått se sina disponibla inkomster urgröpas, en stagnation som vi inte har sett sedan 1990-talets krisår. Se där priset för att frysa för Zelenskyj, bero av vindkraft i stiltje samt lägga pengarna på invandring, woke, radikalfeminism och allt annat som inte gynnar svensk tillväxt.

Sveriges tillväxt är bland de sämsta i världen, samtidigt som inflationen är bland de högsta. Den kombon är ett recept för en ultrasnabb resa nedåt i välståndsligan.