Kategorier
Ekonomi Europa Kina Liberalism Politik Teknik

EU:s protektionism leder fel

Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.

Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.

Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.

En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.

För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.

Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.

Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.

Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.

Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.

Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.

Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.

Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.

Kategorier
Asien Kina Korea Politik Ryssland

Imperialismens osynliga hand

Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.

Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.

Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.

Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.

Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.

Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.

Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.

Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.

Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.

Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.

Kategorier
Kina Politik

Brittisk kinapsykos

Även Lillbritannien lider av svår paranoja kring Kina, vilket i dagarna kom till uttryck genom att en «spionhärva» avslöjades i samband med att premiärminister Sunak tog sig ett samtal med sin kinesiske kollega Li Qiang under G20-mötet i Nai Dilli. «Spionen» har annars suttit häktad i sex månader, utan att mer än en handfull ledamöter i kammaren har blivit informerade.

Det rör sig om en 28-årig skotsk historiker som har haft nära kontakt med ett par parlamentsledamöter med fokus på Kina, men vad spioneriet skulle bestå i har inte offentliggjorts. Man får anta att MI5 (kontraspionaget) har torrt på fötterna i sakfrågan, men av det synnerligen osäkra politiska efterspelet att döma, verkar man allmänt vara tveksam till anklagelserna, inte minst i medier.

Man kan notera att Chris Cash, som den anklagade heter, dels är alldeles för ung för rollen i fråga, men mer viktigt att han inte har några uppenbara bindningar till Kina. Han är europé till etniciteten, varför man svårligen kan föreställa sig något motiv till att samla information för Beijings räkning, eller än värre att påverka politiker i en viss riktning.

Dubbelspioner och sovande agenter förekom förvisso tämligen frekvent under kalla kriget (1.0), men det rörde sig då om en ideologisk drabbning i vilken avfällingar fanns på båda sidor. Kina saknar en sådan tydlig ideologi, och framförallt har en sådan inga anhängare utanför Kina. Av detta skäl föreligger denna gång ingen «systemkamp», utan mer en smutsig ekonomisk, teknisk och militär dragkamp utan doktrinära övertoner.

Nog för att Kina – i likhet med USA, Lillbritannien och det övriga Väst – bedriver omfattande informationsinhämtning, men man är därvid hänvisad till personer av kinesiskt ursprung. Blod är tjockare än vatten, och oavsett hur välvilligt inställd man kan vara till ett land och en kultur (snarare än regimen), är det tämligen osannolikt att en etnisk britt (svensk, tysk med mera) skulle förråda den egna nationen och stå i sold till Kina, Iran eller annan makt med väsensskild kultur och politik.

Misstankarna tycks av rapporteringen att döma inte vara mer konkreta än att personen i fråga har argumenterat emot en hökaktig linje mot Kina, vilket är exakt vad man kan förvänta av figurer med kunskap om och erfarenhet av Kina – en balansering av hysteriska åsikter utan förankring i verkligheten. Men i en paranoid miljö av nymccarthyism ses sådant som suspekt, varför man inbillar sig att det finns en hel «ring» av spioner som opererar under Zhongnanhais kommando, i syfte att bedriva «påverkansoperationer».

Därmed skulle det inte bara finnas en enstaka osannolik quisling i hjärtat av Westminster, utan alltså en koordinerad grupp, synbarligen med endast pekuniära motiv för sitt agerande, i brist på trohet och lojalitet till Xi Jinpings tänkande. Sådana symptom brukar falla under begreppet psykos, vilket är en utmärkt diagnos för politikerklassen i anglosfären med allierade länder.

Kategorier
Kina Liberalism Politik Teknik USA

Teknikkriget eskalerar

Om den amerikanska skurkstaten med exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer lägger krokben för Huawei och andra att såväl tillverka produkter som verka på västliga marknader, är det logiskt att Zhongnanhai svarar med samma mynt. Den flegmatiska pandan har emellertid dragit sig för att involvera sig i ett eskalerande handelskrig, i hopp om att 1600 Pennsylvania Avenue ska besinna sig.

Men eftersom den förhoppningen har kommit alldeles på skam, har man sakteliga börjat röra sig i riktning mot att besvara provokationerna, genom att dels belägga amerikanska Micron med motsvarande marknadsförbud, och dels införa exportkontroll av ett par av de mineraler Kina raffinerar med nära nog monopol.

Givet att USA har kvaddat Huaweis telefonmarknad, kunde man förvänta sig motsvarande drag av Beijing, men problemet här är att Apples lurar är omåttligt populära i Kina, och att man inte kan undanhålla medborgarna den bästa tekniken med mindre än att man gör sig själv impopulär, med allt vad det kan föra med sig.

Men man kan införa ett partiellt förbud för tjänstemän på såväl statlig som regional nivå att befatta sig med Apples produkter, på ungefär samma luddiga och virriga grund som västerländska entiteter (inklusive svenska statsmedier) behandlar den harmlösa appen Tiktok, det vill säga med hänvisning till «nationell säkerhet». Givet att den statliga sektorn engagerar sextiofem miljoner tjänstemän, är det en icke försumbar andel, och Apples aktiekurs har mycket riktigt dalat kraftigt på beskedet.

En sådan reform ska också ses i ljuset av att man vill stimulera och premiera den egna industrin, varvid Huaweis lansering av Mate 60 utgör ett gyllene tillfälle att balansera om marknaden. Mate 60 är visserligen hacket efter kommande Iphone 15 i termer av CPU-process – 7 nm gentemot 3 nm – men är i övrigt i paritet, och med hälften så stor prislapp.

Det är därmed återigen tit for tat, nämligen ett reciprokt svar på jänkarnas mekantilistiska ingrepp i den fria marknadens mekanismer, om än betydligt mjukare än ett fullständigt förbud, likt det som Huaweis nätdivision har fått erfara i USA och en rad västländer på order av Washington.

Utöver att statssektorn blir en applefri zon, kommer horder av patriotiska kineser att välja Mate 60 över Iphone 15. Även den rådande turbulensen i ekonomin gör det lämpligt att välja en billigare modell än eljest, och den sammanlagda effekten kommer innebära ett markant tapp för Apple på den kinesiska marknaden – det är detta som aktiemarknaden nu har prisat in.

Men detta är förstås inte konkurrens i traditionell liberal mening, utan en teknisk förgrening i två separata marknader, det vill säga protektionism, eller snarare ett kallt tekniskt krig. Det är en reversering av den globalisering som har ägt rum under de senaste fyrtio åren, en period som inte bara har tagit ett utfattigt Kina till rikedom, utan även gynnat västländernas ekonomi i samma utsträckning.

Väst gav bort produktionen med dess problem i form av utsläpp, klimat och arbetsmiljö till Kina, varvid produkterna kunde göras betydligt billigare än eljest. Kina tog ett mindre courtage, men framförallt tog man till sig tekniken och kunnandet (genom tekniköverföring per kontrakt), som man nu behärskar till fullo medan Väst har tappat motsvarande kompetens.

Det är detta som upplevs som ett «hot» av Väst, att Kina har produktionen, logistiken och allt mer av den tekniska och vetenskapliga kompetensen, just de ingredienser som tidigare tog USA och Väst till världsherravälde. Man tänker sig gärna här att Kina skulle ha samma illvilliga intentioner som en gång de västliga kolonialmakterna, och därmed utmana den rådande «regelbaserade världsordningen» under amerikanskt tvång och mobbning.

Och visst, man ska inte släppa vare sig Kina eller någon annan vind för våg, utan man måste sträva efter balans och kontrollmekanismer. Men det gör man alltså inte med ett tekniskt kallt krig, handelskrig med flera mekanismer som har sin yttersta förlängning i krig, här för att upprätthålla det dalande amerikanska imperiets kortvariga hegemoni på världsarenan.

Tärningen kastades för länge sedan, och det är inte ett realistiskt projekt att nu försöka lägga krokben för Kina, eller för den delen «ta tillbaka» produktionen eller förlägga den i andra länder. Indien kan inte matcha Kina i detta avseende, och det kan naturligtvis inte heller mindre länder som Vietnam. Samtidigt är Väst och Kina så intvinnade i varandra, att knuten bara kan lösas med ett alexanderhugg – fullskaligt krig.

Kina tar hem segern i längden, och det är därmed en futil ansats att antagonisera Beijing, eftersom man då slutligen faller i den grop man själv grävde. USA måste ge upp sitt hegemoniska anspråk och erkänna en flerpolig ordning, som världen i stort har allra mest att vinna på, inte minst det Europa som annars blir kollateral skada i drabbningen giganter emellan.

Kategorier
Indien Kina Kultur Politik Religion Språk

Bharat: kolonialismens bojor

Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.

Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.

Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.

Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).

Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.

Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.

Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.

Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.

Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.

Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).

Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.

Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.

Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.